Hedda Stiernstedt från succéserien ”Vår tid är nu”: Vi hade det inte så fett ekonomiskt
Publicerad 2017-11-17
SVT:s stora dramasatsning ”Vår tid är nu” har blivit en braksuccé. 1,5 miljoner tittare varje måndagskväll.
Därför är förstås också Hedda Stiernstedts tid nu.
Den 29-åriga skådespelerskan har dock ännu inte märkt av sitt nyvunna kändisskap.
– Faktiskt, ingenting. Men jag ser så annorlunda ut privat. Har nästan aldrig smink på mig. I tv-serien är jag extra piffad för att visa på klasskillnaderna, säger hon.
Det var länge sedan SVT satsade så mycket resurser på en långkörare inom tv-dramat.
En andra säsong är redan inspelad. Totalt tjugo avsnitt. En intrig som startar vid andra världskrigets slut 1945 och rullar på fram till 1962. Som kretsar kring krögarfamiljen Löwander som driver en framgångsrik krog i centrala Stockholm. I centrum står matriarken Helga (Suzanne Reuter) och hennes tre barn, källarmästaren Gustaf (Mattias Nordkvist), mellansonen Peter (Adam Lundgren) som just återvänt hem efter kriget och äventyrliga dottern Nina (Hedda Stiernstedt). Hennes känslor för köks- och arbetarklasspojken Calle (Charlie Gustafsson) är en röd tråd genom historien.
Vem är Nina för dig?
– Jag håller henne väldigt kär. Hon är väldigt viljestark, drivande, passionerad, älskar musik, brinner för väldigt mycket och vägrar att förhålla sig till förväntningarna på henne.
– Hon är också ganska bortskämd, har det ekonomiskt bra ställt och har kunnat leva loppan i societeten. Det har gjort henne till en ganska okonventionell kvinna.
Vad var den största utmaningen med rollen?
– Att åldras utan att det blir klyschor. Hon går från 19 till ungefär 35. Man kan inte bara sminka på rynkor och grått hår, man får inte förlora hennes karaktär i åldrandet, man måste hålla fast vid kärnan i henne.
Hedda Stiernstedt som Nina är alltså ofta uppiffad lite extra, för att markera klasskillnaderna mellan personerna i serien.
– Klass är en del av allt vi gör. Det är viktigt att vara medveten om sina privilegier. Sedan är inte Nina en som kämpar för andra, som seriens fackligt aktiva ”Maggan” (Josefine Neldén) gör. Nina kämpar för sin egen verklighet. Det är en slags feministisk skildring i det tysta.
Att vi pratar så mycket klass när vi träffas på ett kafé i centrala Stockholm är inte så konstigt.
Hedda Stiernstedts egen uppväxt är, i det fallet, lite ovanlig.
Medan hennes mamma kommer från vad man brukar kalla en finare bakgrund, är pappan konstnär och hippie.
Och uppväxten är också annorlunda på det sättet att Heddas föräldrar aldrig gifte sig och inte heller bor ihop. Men de är fortfarande tillsammans.
– Jag vågar inte säga själv vilken klass jag tillhör. Vi hade det inte så fett ekonomiskt, vi växte upp i en hyreslägenhet vid Thorildsplan i Stockholm. Mamma, min syster och jag. Mamma jobbade mycket. Hon är svenskalärare på SFI, Svenska för invandrare. Men jag skulle inte kalla det för arbetarklass. Där fanns enorma privilegier på andra sätt. Kultur och bildning. Det fanns förväntningar på att man skulle utbilda sig.
På ett sätt kan man säga att Hedda Stiernstedt lite grann både spelar sin mormor och sin mamma i tv-serien.
– Tidsmässigt och själva miljön, det är mormor, men berättelsen är mer min mammas. Men jag hade mormor med mig, med rent fysiska saker, ett bälte som var hennes som jag haft på mig, det är som en tyst hyllning till henne. Hon är 92 år, men blind och kan tyvärr inte se avsnitten. Hon är stolt ändå, hon kan ju höra.
När Hedda slagit upp en gammal Mina vänner-bok, har hon sett hur hon redan som 7-åring skrev att hon ville bli skådespelerska.
– Jag har varit väldigt sökande hela mitt liv, letat efter ett uttryckssätt. Jag sökte men kom inte in på scenskolan. Har haft andra jobb, som servitris. En roll i komedin ”Studentfesten”, då var jag 23, 24, var viktig, för då fick jag kontakt med andra yngre skådespelare.
Hon har sedan dess ett tjugotal roller på sitt cv, men säger ödmjukt att ”det kanske inte är så mycket som folk har sett”.
Hur fick du rollen i ”Vår tid är nu”?
– Jag har gjort en film som heter ”Rosa moln” som kommer senare i SVT, nästa år. En som hade sett den jobbade i samma rum som rollsättaren till tv-serien och sa till henne: Jag tror jag har en tjej som passar. Sedan satte en lång process igång, med fem provfilmningar.
– Hela projektet lockade. SVT står ju för kvalitet, jag ska inte hymla, jag ville väldigt gärna ha jobbet. Det är ju en lyx som skådis att få spela en rollfigur som åldras.
– Inspelningen tog totalt ett och ett halvt år, vi hade lite sommarledigt.
Det mesta i serien är inspelat i en studio i Jonsered utanför Göteborg. Där, i Sveriges andra stad, bor också de flesta av seriens skådespelare.
– De har familjer och ett liv som pågick som vanligt, det var nästan bara Charlie och jag som var ditflyttade från Stockholm. Vi hade varsin lägenhet i samma hus så det blev ju så att vi umgicks en del. Gick på quiz eller lyssnade på band.
Suzanne Reuter och Peter Dalle var två andra som pendlade till Göteborg. Seriens från början mest kända namn i rollistan.
– Både Charlie och jag är stora fans av tv-serien ”Lorry” och ”Yrrol”-filmen. Vi brukade stå och dra repliker vid fikaborden. Inför dem, ja. Här var det sprit!, ropade vi ibland. Jag tror Suzanne och Peter nästan blev lite trötta på oss ibland (skratt).
Trots 1,5 miljoner tittare varje måndag (”Det är nog nästan två miljoner med alla som tittar på webben också”, säger Hedda), har hon alltså själv inte märkt av det nyvunna kändisskapet ännu.
– Min mamma har märkt av det mer, hon har blivit som rockstjärna på jobbet, fler hör av sig till henne. På sikt betyder förhoppningsvis serien en del för min karriär.
Kommande filmen ”Rosa moln”, där hon spelar en ensamstående mamma med trassligt liv, har regisserats av hennes pojkvän och sambo, Alexis Almström. En rappare (under namnet Alexis Weak) som nu har utbildat sig till filmare.
– Vi träffades genom gemensamma vänäner och har varit ihop i sju år.
Framtidsdrömmar? Är det Hollywood som många skådespelare i din generation tycks ha som mål?
– Framgångarna som de svenska skådisarna har haft har öppnat dörrar. Och visst, jag har agent i både England och USA. Men det ger inga garantier. Det handlar mycket om att vara rätt person på rätt plats och tidpunkt. Och i Hollywood tävlar man mot hela övriga världen.