Om sex veckor syns hon säkert på Oscarsgalan också
Jan-Olov Andersson om Carolina Gynnings avsnitt i ”Stjärnorna på slottet”
Tidigt i sitt avsnitt av ”Stjärnorna på slottet”, säger Carolina Gynning att hon är på den här jorden för att få människor att bli glada.
Det blev man också av berättelsen om hennes liv, trots att där även fanns oerhört mörka stråk, som att hon hade utsatts för en fruktansvärd våldtäkt. Det finns en sådan härlig framåtanda i henne.
Första gången jag hade att göra med Carolina Gynning hade jag inte ens att göra med henne själv.
Som deltagare i realityserien ”Big Brother” var hon då en av landets mest omskrivna personer. Ständigt i centrum, bland annat för att hon hade haft sex framför tv-kamerorna.
För min del, höll hon på att förstöra filmfestivalen i Cannes. Chefen på hemmaplan krävde absolut att jag skulle se en fransk film hon hade gjort när hon var fotomodell i Paris och fortfarande totalt okänd hemma i Sverige. Men blott inköpare, inga journalister, fick se filmen. Det fanns inga bilder ur den på Gynning, då rollen var för liten. Pr-människorna förstod inte vem jag pratade om. Efter flera dagars jagande, fick jag ge upp försöken att skriva något vettigt om hennes filmdebut.
Min enda längre intervju med henne gjorde jag många år senare i hennes ateljé på Ekerö, som då också var bostad efter skilsmässan från de äldsta barnens pappa. Hon skrattade gott åt min historia – och berättade underbara detaljer kring hur hon hade fått rollen i ”en film med Johnny Depp”. Det sa hon mest för att få uppmärksamhet. De träffades inte ens under de tre dagar hon var med.
Den historien hade absolut platsat i ”Stjärnorna på slottet”.
Men där fanns ju mycket annat att berätta. En hel del känt sedan tidigare om man följt hennes liv och karriär, en hel del nytt.
Som dramaturgin är i programmet, fanns en hel del elände. En lycklig uppväxt med föräldrarna blev till ångest efter föräldrarnas skilsmässa. På högstadiet skaffade hon en ”Julia Roberts-outfit med fuck me-boots”, men mådde samtidigt sjukt dåligt.
– Du var väldigt vacker redan då? undrade Anja Lundqvist.
– Ja, det var jag, svarade Carolina. Inget hyckleri, ingen blygsamhet. Skönhet är ett kapital, som det heter i den Ruben Östlund-film som hon är med i.
På gymnasiet började hon på konstlinjen, något som lade grunden till att hon gick i mamma Agnetas fotspår och i dag inte bara är en etablerad konstnär, utan också har förvandlat det till en framgångsrik business.
Jag minns fortfarande en otroligt vacker tavla som stod lutad mot en vägg i hennes ateljé. Jag hade köpt den direkt – om jag hade haft råd!
Och sedan följde en modellkarriär där hon ansågs vara för tjock, möten med Playboy-chefen Hugh Hefner som hon bara äcklades av och så den där hemska våldtäkten. Och det har varit kokainmissbruk.
Det är nog som Lars Lerin påpekade, att ”det finns ingen som Carolina, med sin otroliga framåtanda”.
Hon kan prata om mörka händelser i livet, ibland väcker det så starka känslor att hon inte kan hålla tillbaka tårarna, men samtidigt ser hon hela tiden framåt. Ser möjligheterna. Skäms inte för att ta för sig av det goda som livet har att bjuda på.
Hon gjorde bra ifrån sig i Jens Ganslandt-filmen ”Blondie” och nu senast i ”Triangle of sadness”.
Carolina Gynning är som skapt för, och älskade, att gå på röda mattan i Cannes. Men som hon nyktert också konstaterade:
– Det är inte jag som vunnit Guldpalmen.
Jag var lika tagen av hennes berättelser, som de andra Stjärnorna på slottet. Och road. Carolina är, som sagt var, på den här jorden för att få oss glada.
Jag vet inte hur många biljetter Ruben Östlund får till Oscarsgalan. Men jag blir förvånad om Gynning inte också kommer att synas där om sex veckor…
