Stark Matilda som musikal med imponerande scenkrafter

Jens Peterson

Matilda

Stockholms stadsteater. Musikal i regi av Benke Rydman, med Maja Söderström/Alicia Sterneborn/Yaseniya Apalonina, Robert Fux/Martin Redhe Nord, Lisette T Pagler, Jörgen Thorsson, Sara Jangfeldt, Heidi Blanck, Marika Lagercrantz.

Hämnden är ljuv. Det är drivkraften i ”Matilda” där vedervärdiga vuxna får sitt straff.

Berättelsen hyllar böcker och läsande. Som musikteater är den en imponerande uppvisning i scenkraft. Och barnen är alldeles, alldeles fantastiska artister.

Här finns starka melodier som ”Bråkig” och ”När jag blir stor”, fantasieggande scenografi, lekfulla effekter och svindlande snygga dansnummer. Det handlar om barn, men har en vuxen ton.

”Matilda” är en hårdhudad historia med några riktigt elaka människor. Huvudpersonen har förfärliga föräldrar och när hon väl släpps hemifrån skickas hon till en skrämmande skola med en sadistisk rektor som hatar barn. Den 7-åriga Matilda är en mycket rar och mycket begåvad flicka, som på egen hand lär sig läsa och räkna och snart begriper mer än sina enfaldiga föräldrar.

Roald Dahls bok kom 1988 och blev amerikansk film 1996. Musikalversionen är engelsk med premiär i Londons West End 2011.

Stadsteatern behåller de engelska namnen, men romanens svenska översättning blir en del av den fyndiga dekoren med boksidor tryckta på husväggarna.

I öppningen sjunger barn om hur makalösa deras föräldrar tycker att de är. Det gäller dock inte paret Wormwood, vars dotter Matilda inte alls är välkommen till världen. Matildas mamma och pappa är karikatyrer, gräsliga från start till mål. De spelas mycket underhållande av Sara Jangfeldt och Jörgen Thorsson. Han har en underbar upptakt till andra akten där han möter publiken i ett nummer om att hata böcker.

Det finns mycket ironi i humorn kring de hopplösa föräldrarna. Matilda drömmer om att vara önskad och älskad, men insikten om att det aldrig lär ske väcker hennes inre Pippi. Hon hittar på hyss för att hämnas på sin korkade fader.

På skolan drabbas Matilda, och de andra barnen, av den otäcka rektorn. Robert Fux spelar Agatha Trunchbull som en demonisk diktator, som inte drar sig för att kasta iväg en liten flicka med flätor.

Det finns goda rollfigurer också. Starka sångerskan Lisette Pagler är den rara men osäkra läraren fröken Honey, och Marika Lagercrantz spelar bibliotekarien som med sprickfärdig entusiasm lyssnar på Matildas saga. Båda hjälper Matilda att hitta en väg fram i livet.

Regissören Benke Rydman har byggt sitt rykte som skicklig koreograf, och dansnumren här visar många stilar. Föreställningen sprattlar av liv och energi, men har också ett snyggt lugnt nummer i ”Stilla”.

”Matilda” är ett otäckt möte med vuxna som kallar sin dotter för ”vårt livs största misstag”. Stadsteaterns uppsättning är också ett möte med det som gör scenkonst inspirerande. Ett generöst grupparbete med stora resurser där de unga får sista ordet och revolterar till smittsamma melodier som publiken bär med sig länge.