Joyce Carol Oates: "De fattiga drabbas värst"

Social klass definierar människors liv mer än hudfärg i dagens USA, enligt Joyce Carol Oates. Men det våld som hon skildrar skär genom hela samhällskroppen.

– Jag skriver om de erfarenheter människor har. Jag håller bara upp en spegel.

Ingen har skildrat USA som Joyce Carol Oates. Enligt New York Times har hon skrivit 62 romaner, 47 novellsamlingar och 16 fackböcker, poesi, dramatik plus massor av tweets varav vissa direkta på ett sätt som ibland ger henne problem. På en av de senare syns en alert smygselfie med Haruki Murakami tagen på Louisiana Literature där den japanske författaren gjorde ett sällsynt framträdande.

– Han satt där, i matsalen, säger Joyce Carol Oates som är på sluttampen av en Skandinavienturné som sköts fram under covid.

Kvällen före har hon blivit utfrågad på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm och efteråt signerade hon böcker åt en lång kö av läsare varav vissa kom med travar, andra med utvalda Oatesfavoriter som ”Blonde”. Men även om hon bryr sig om läsarna betyder skrivandet, alltid med samma intensitet, ”allt”.

– På Louisiana Literature skrev jag till ett på natten. Jag var på festivalen hela dagen och sedan kom jag hem och jobbade från 9.

Trots sina 85 år och trots de många timmarna vid skrivbordet får hon aldrig ont i ryggen.

– Nej, nej. Det är så hypnotiskt och så intressant, jag vill inte gå och lägga mig innan jag avslutat en litet stycke, säger hon med sin allvarsamma röst och blir plötsligt flickaktig i gesterna.

För många är hon en ständig Nobelfavorit men att priset gått till andra amerikaner än hon själv verkar inte vara något hon tänker på.

– Egentligen inte. Inte när man förlorat två makar. Det är det mest djupgående som någonsin kommer att inträffa.

Ingen av hennes romaner utspelas utanför USA, och i princip alla i det nordöstra hörn där hon växte upp under fattiga omständigheter. Men om Joyce Carol Oates för egen del – bildningsmässigt och kulturellt – har förverkligat den amerikanska drömmen med råge handlar hennes verk om ”den amerikanska mardrömmen” för att citera hennes svenske biograf Stig Björkman.

Väldigt långt bort

Själv säger hon att hon skildrar människor, ofta hela familjer, alltid rotade i den geografiska miljö vars historia hon kan.

– Jag skulle inte skriva en roman som utspelades i säg Arizona, säger hon och konstaterar att synen på USA som ett och samma land är en enorm missuppfattning.

Men om hon kunde leva om sitt liv en gång till skulle hon välja att under sex månader bo någonstans ”väldigt långt bort”.

– Som till exempel i Wyoming, det skulle ha varit annorlunda.

Hennes 61:a roman, ”Barnvakten”, utspelas i Detroit på 1970-talet. Joyce Carol Oates återvänder till staden dit hon flyttade som 23-åring för att undervisa och där också hennes genombrottsroman, ”Dom där” utspelas.

”them” – utan inledande versal – som den heter i original, kom 1969 och handlar om de fattiga och kriminella, de som avfärdas som ”vitt skräp”. I romanen låter Oates en ung kvinnlig student, skriva ett brev till sin före detta lärare i litteraturvetenskap på kvällskursen – Joyce Carol Oates – och berätta att de romaner som hon undervisar om är bluff. Maureen, som prostituerade sig under gymnasiet och blev halvt ihjälslagen av sin styvfar när han upptäckte det, kände inte igen sin verklighet i universitetskursen som hon heller inte klarade.

– Jag sympatiserar med de här människorna, de är nära min egen bakgrund. Maureen skulle ha kunnat vara jag själv som yngre, säger Oates.

Brevet fanns inte i verkligheten.

– Det är en roman. Mitt skrivande är experimentellt, jag tänker på det som lekfullt men också rimligt. Det hade också varit fullt rimligt att jag skulle ha fått ett sådant här brev.

Drömskt och gotiskt

Samtidigt beskriver hon sina litterära fantasier som drömska, ibland gotiska – filmiska scener som hon översätter till ord. Ofta är det de historier som hon faktiskt hämtar från verkligheten som blir de minst realistiska, konstaterar hon.

I ”Barnvakten” utgår hon från en seriemördare i Detroit på 1970-talet, ”The Oakland County child killer”, som våldtog och mördade förpubertala barn. Här handlar det om en djupt störd förövare från den rika vita förorten. Men det grova sexuella våld som hon skildrar i den thrilleraktiga romanen begås inte av seriemördaren utan av hans ”medhjälpare” och riktas mot en identitetssvag kvinna, Hannah.

– I grund och botten skriver jag om de erfarenheter som människor har, en del av dem är våldsamma. Jag tror att medelpersonen i Detroit just nu har mycket erfarenhet av sådant, och flickor och kvinnor är ofta offer för sexuellt ofredande och trakasserier.

Just våldet och rasismen är två teman genom hela hennes författarskap. Joyce Carol Oates vill ogärna prata politik, hon tycker inte att hon har ”något fräscht att komma med” men svarar ändå.

– Samhället är så delat, det vore hyckleri att säga att jag hyser hopp. Situationen i USA är väldigt allvarlig och allt jag kan säga är en kliché: det hänger på vilka som blir valda. Vi kan få en kataklysm (katastrof, reds anmärkning) om människor långt till höger väljs igen.

I Mississippi får kvinnorna inte längre göra abort samtidigt som man dessutom dragit ner på vården för bröst- och livmodercancer, framhåller hon och slår fast att ”det pågår ett krig mot kvinnors kroppar”. Många cancersjuka kommer inte ens att få en diagnos.

– De fattiga drabbas värst. Om man säger ”de kommer att dö om ni inte öppnar sjukhusen” finns det delstater som ändå inte tar emot federala anslag. I Mississippi tar man inte emot pengarna eftersom de skulle gå till fattiga människor.

Just där tystnar hon en stund innan hon fortsätter:

– Ja, man blir sjuk av att höra det. Jag tror det kan vara svårt att förstå det här i länder som de skandinaviska med fungerande välfärdssystem.