”Det handlar helt enkelt om en skilsmässa”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-09-19
Killinggänget dog och återuppstod – nu väntar eldprovet på Dramaten
Slitningar, bråk och självrannsakan.
Killinggänget var över. Och slutet en befrielse.
Då började kampen för att komma tillbaka.
Det ser ut som ett mejl. Det är ett halmstrå.
Under hösten 2006 har dramaturgen Sven-Hugo Persson och Dramatenchefen Staffan Valdemar Holm diskuterat att låta Killinggänget sätta upp en pjäs på teatern. Nu ligger en förfrågan från Sven-Hugo i Andres Lokkos inkorg som avslöjar tankarna. Som vill undersöka om det finns intresse från humorgänget.
Det paradoxala i att släppa in 90-talets största ironiker på Sveriges mest anrika teaterscen triggar Killinggänget kopiöst.
Svaret blir ett rungande ”Ja”.
Ett halvår tidigare är Killinggänget på botten. På Henrik Schyfferts initiativ har gruppen rest till ett ödsligt vandrarhem på södra Öland. Det är ett försök att jobba tillsammans igen. Förbehållslöst – och för första gången sedan succén med långfilmen ”Fyra nyanser av brunt” 2004 – ska Killinggänget skriva nytt material.
Det blir en likvaka.
– Jag ville bara därifrån. Jag tror att Robert skulle dra till Kalmar av någon anledning, och jag räckte upp handen direkt: ”Jag skjutsar, jag skjutsar!”. Vi åkte en dag tidigare, och det var en befrielse. Det här jävla kravet vi hade på oss. ”nu ska vi trivas, nu ska det bli mysigt, nu ska det bli magiskt”. Fy fan för Öland, säger Rheborg i magasinet Filter.
Medlemmarna lämnar ön uppgivna och tomhänta. Och de gör det utan att ens prata om att ses igen.
Väl hemma i Stockholm deklarerar Henrik Schyffert den oundvikliga sanningen: Killingeran är över.
– Det var oerhört befriande, som en nytändning, säger Tomas Alfredson till Svenska Dagbladet.
Så kom det där mejlet, halmstrået.
”Fullständigt fria händer”
– Beslutet byggde mycket på deras filmer. ”Fyra nyanser av brunt”, ”Torsk på Tallinn” och så vidare. Jag tyckte att det skulle vara kul att se Killinggänget på en teater där de inte behövde vara roliga hela tiden. De fick fullständigt fria händer, säger Staffan Valdemar Holm till Nöjesbladet.
Öppningen från nationalscenen göder hybris i Killinggänget. Medlemmarna börjar ställa krav på Dramaten. Att en formell inbjudan ska skickas ut. Att pjäsen ska uppföras på institutionens största scen. Och att gruppen ska få husera i Ingmar Bergmans gamla arbetsrum.
– Någon försökte beskriva vad som var det fånigaste man kunde tänka om Dramaten. ”Jo, det är att det är väldigt högfärdigt, kungligt och hovsamt inför Ingmar Bergman, och att det finns en massa saker som ska vara på det ena eller andra sättet bara därför att. Och då ska vi fan in i det där och sätta lösnäsa på det, säger Tomas Alfredson i Filter.
Kravet på Bergmans arbetsrum slutar med ett undanskymt arbetsrum på tredje våningen. Men en formell inbjudan kommer. Tre år senare, hösten 2009, ska pjäsen sättas upp på Dramatens största scen.
Men Killinggängets manusarbete haltar från start. Deadline ligger i horisonten och teaterns lösa tyglar hämmar snarare än göder arbetet.
Schyffert filar på försvarstalet
Haveriet på Öland har också satt fart på medlemmarnas egna projekt. Framför allt börjar Schyffert fila på det självrannsakande manus som ska bli hans succémonolog ”The 90’s – ett försvarstal”.
Schyfferts första solosatsning rör om i lägret. Henrik, som varit en av de mest drivande genom hela Killinggängets karriär, har svårt att få tiden att räcka.
Plötsligt ruckas killingarnas invanda roller. Slitningarna blir uppenbara.
I september 2007 ses medlemmarna i skrivarskrubben på Dramaten. Alla utom Schyffert.
”Känner ingen skuld”
Via hans blogg förstår Johan Rheborg att Henrik i stället arbetar med sin egen pjäs.
– De blev sura på mig. ”Tråkig stil” liksom. Jag har nog kommit först och gått sist genom alla år. Utslaget över de här 17–18 åren så känner jag ingen större skuld över att jag smet iväg. Det var första gången jag gjorde en egen grej över huvud taget. Som Johan och Robert gjort genom alla år, säger Schyffert till Filter.
Till slut blir det ändå han som tvingas sätta maskinen i rullning. Tillsammans med Johan Rheborg skriver Henrik Schyffert ett utkast om en grupp säljare som årligen träffas på en mässa.
Idén omfamnas av alla utom Martin Luuk. Och med hjälp av sitt veto – en personlig stoppskylt som alla killingar innehar och kan använda en gång per år – skjuter han arbetet i sank. Hans eget förslag är att skriva en pjäs om Beatles. Men arbetet tar aldrig fart.
I april 2008 ska Dramaten få tillgång till ett manus.
Det blir upp till Martin Luuk och Henrik Schyffert att göra ett sista försök.
Idén är att vända sig inåt. Killinggänget har kanske inget dramaturgiskt fulländat material med karaktärer och vändningar, men de har sig själva. Och just gruppen Killinggänget tycks ligga medlemmarna i Killinggänget närmast.
Sveriges största humorgrupp blir självbiografisk.
Med närmast identisk likhet och med verkliga namn på karaktärerna börjar Luuk och Schyffert skiva ner hur medlemmarna låter. På två veckor skriver duon 180 sidor.
Ställer inga frågor
Den 20 maj presenteras ett synopsis för Staffan Valdemar Holm. Enligt Killinggänget får han aldrig läsa materialet. Och han ställer inga frågor.
Men Dramatenchefen misströstar inte.
– De har en imponerande självkritik i den här gruppen. Jag föreställde mig aldrig att jag skulle få en färdig pjäs i handen. För mig har det inte varit någon överraskning att det varit en ständig förändring i arbetet, säger han.
Vid sidan av det självbiografiska temat skiljer sig Dramatenpjäsen från tidigare Killingprojekt på framförallt en punkt: Samtliga medlemmar ska agera, under egna namn.
Tanken föds i takt med en annan: Är Killinggänget på Dramaten gruppens svanesång? Om så är fallet måste väl alla vara med och sjunga?
Den sista mars skriver Henrik Schyffert på Dramatens blogg:
– Jag skulle säga att den här nya pjäsen handlar om en grupp som nog innerst inne har bestämt sig för att dom ska sluta vara en grupp. Det handlar helt enkelt om en skilsmässa. Varför ska vi fortsätta att vara ihop? Var går smärtgränsen?
Två dagar tidigare har biljetterna till Killinggänget släppts på Dramaten.
Det offentliggörs att pjäsen ska handla om en grupp. Och att Reine Brynolfsson och Malin Ek ska medverka.
Det räcker. Dramatens bokningssystem kraschar av trycket.
Förväntningarna är i topp. Men vad ingen vet är att manuset är långt ifrån färdigt. Och publikens ovisshet ska förbli.
”Ett slags självporträtt”
När Killinggänget möter pressen under Dramatens höstsamling i slutet av augusti förklarar Tomas Alfredson pjäsen oerhört kortfattat:
– Den handlar om män i grupp. Det är inte dokumentärt, men det är sant. Som ett slags självporträtt.
– Vi agerar som en enda stor kropp, fyller Robert Gustafsson kryptiskt i.
Så mycket mer info blir det inte. Killingarna kommer och försvinner på två minuter blankt. Och precis som under synopsispresentationen för Staffan Valdemar Holm tillåts inga frågor. Efter samlingen förklarar Dramatenchefen Marie-Louise Ekman att inte ens hon har läst manus.
Tystnaden fascinerar.
– När man lägger ett ägg ska man kackla. Men här var det utsålt. Då har du den fördelen att de inte kacklar, utan lägger sitt ägg till stor förundran för alla i omgivningen. Så får de se vad det blir, säger teaternestorn Jan Malmsjö.
Manuset ändrades i förrgår
Klockan 19.00 i kväll blottas resultatet för allmänheten. Ett verk som trots tre års arbete har pressat Killinggänget in i det sista. Enligt en initierad Dramatenkälla har manuset varit så flytande att det ändrats så sent som i förrgår.
Om pjäsen är det sista de gör återstår att se. Inte ens det kan medlemmarna enas om.
Om det blir ännu en succé i gängets cv är också ett frågetecken.
Men en fråga kommer besvaras. Och när Staffan Valdemar Holm sätter sig på premiärbänken ringer den i hans huvud.
– Jag vill se vad det var jag beställde en gång i tiden.
1992–2009
1992 – ”I manegen med Glenn Killing”
SVT har en lucka i tablån och ber Henrik Schyffert och Andres Lokko att göra ett program. De frågar några kompisar och Killinggänget föds. ”I manegen med Glenn Killing” blir sex program.
1994 – ”I manegen med Glenn Killing”
Gänget tar konceptet vidare till krogen Berns. De ger 30 föreställningar och prisas med Karamelodiktstipendiet.
1995 – ”Nilecity 105,6”
Bejublad tv-serie i sex avsnitt. Här återfinns några av Killinggängets mest kända figurer som Weiron i Ottan och Glenn Killing.
1996 – ”Percy tårar”
Johan Rehborg som konsulten Percy Nilegård utgör fonden till en ny serie med sex tv-avsnitt från Killinggänget.
1999 – ”Fyra små filmer”
Av Killinggängets fyra tv-filmer får ”Torsk på Tallinn” stört genomslag. Samma år ersätts regissören Walter Söderlund med Tomas Alfredson.
2000 – ”Glenn Killing på Grand”
Krogshow som än så länge ses som det enda riktiga fiaskot i gängets historia.
2001 – Spermaharen
En hemsida som blir en bok och en dvd. Portalen Passagen avlönade Killinggänget för att göra humor på nätet. Resultatet får bland annat Ikea och Henning Mankell att gå i taket.
2004 –”Fyra nyanser av brunt”
Mastodontfilm som visar ett betydligt djupare Killinggäng och belönas med hela fyra Guldbaggar. Samma år lämnar medlemmen Jonas Inde gruppen.
2009 – ”Drömmen om herrön”
Killinggänget har premiär för sin pjäs på Dramaten.