Värsta attentatet – av dålig smak

Markus Larsson

Markus Larsson om lördagens bidrag i Melodifestivalen

LEKSAND. Till slut ger SVT:s berömda bandspelare upp. 

Den hostar och hackar och hulkar. 

Stackars sate. 

Men vem tusan skulle inte vilja spotta ur sig den tredje delfinalens usla ursäkter till låtar?

helskärm

Ni känner till scenariot vid det här laget. 

Varje onsdag kväll samlas fårskocken – oddsmakarna, journalisterna, entusiasterna – i ett konferensrum nånstans i Sverige för att premiärlyssna på den kommande delfinalens bidrag. Det är första hållplatsen innan vi vallas vidare till repetitioner och noggrant uppstyrda presskonferenser och intervjuer. Kalla det gärna för östtysk disciplin. 

Men denna onsdag är inte som andra onsdagar. I vanliga fall brukar SVT:s bandspelarfurir Helena Brodén vara så bestämd att ingen vågar spela ett spratt och släcka lampan. Risken är för stor att hennes ögon skulle börja glöda i mörkret.

Nu strejkar emellertid Helenas vän och kollega bandspelaren. Låtarna hackar och tystnar och börjar om. Kan tro det.

Bandspelaren har ju blivit utsatt för ett av de värsta attentaten av dålig smak som jag hittills upplevt. Jag vill nästan bjuda apparaten på en karta alvedon. 

Som jag ser det finns det endast två låtar i lördagens startfält – Molly Sandéns ”Så vill stjärnorna” och BWO:s ”You’re not alone”. Om Sandén klarar av den rösttekniskt krävande balladen i direktsändning blir hon en given finalkandidat. Och BWO:s bidrag växer tack vare snyggt arrangerade körer mot slutet.

Tätduons främsta utmanare heter EMD. Men om den hobbygruppen går vidare måste de ha väldigt förlåtande fans. Låten ”Baby goodbye” är högst medioker reklamradiomuzak. 

Resten är förfärligt. Velvet sjunger ”I am” minst 28 gånger för mycket. Rigo & The Topaz Sounds piña colada-reggae passar nog bättre under turisternas

morgongymnastik i ”Sällskapsresan”. Texten till Maja Gullstrands vardagsbossa ”Här för mig själv” är en banal lågstadieuppsats om ... ingenting speciellt.

Och Mikael Rickfors hockeyrock är ofattbart nog sämre än Nick Borgens ”We are all the winners”.

De flesta av deltagarna kommer snart att inse hur obarmhärtig Melodifestivalen kan vara. Innan tittarna har sagt sitt får de ett stort utrymme i media. Efteråt är de

c-artister och nobodys igen. 

För att synas och höras och märkas får de i stället satsa på anonyma företagsgig. 

Eller bli stungna av en skorpion.