”Viva la vida” gör mig jultokig
Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden
Coldplays (och Darins) ”Viva la vida” är årets jullåt.
Den är magisk.
Magisk, säger jag.
Det är svårt att tugga i sig Coldplay. De är vulgära elefanter, lätt groteska. De är hitmusikens motsvarighet till filmer på Stieg Larsson-böcker. De är indierockens ”Let’s dance” eller popens plankstek. I teorin.
Men.
Att tänka mår man sällan bra av. Det komplicerar allting. Det är därför recensenter – förr i alla fall, innan folklighet blev en större dygd än folkbildning – sällan tycker som publiken.
Så nu lyssnar jag bara – och det går ju inte att undvika. ”Viva la vida” är överallt igen eftersom ”Idol”- Darins karriär inte gått så bra, vilket inneburit att han tänker ställa upp i Melodifestivalen och att han har spelat in en ny version av 2008 års största hitlåt, för att verkligen vara säker på att få en hit.
Och vilken hit den är – igen.
I hear Jerusalem bells a-ringing / Roman cavalry choirs are singing
Be my mirror, my sword and shield / My missionaries in a foreign field
For some reason I can’t explain / I know St Peter won’t call my name
Never an honest word / But that was when I ruled the world
I varenda taxi, i varenda galleria, i varje pizzeria och från varenda pub inför evenemangen här i Globen och i varannan sportsändning dånar Darins eller Coldplays ”Viva la vida”. Till och med en kör i P1:s ”Gudstjänsten” sjöng den härom söndagen.
I?stället för att tröttna som man brukar göra på en tjatig hit så älskar jag den mer för varje gång. Det är ju för härligt.
Darin gör en anständig version – om Coldplays version är ”Terminator” så är Darins ”Terminator 3” – men det är förstås det Brian Eno-producerade originalet som man måste gå tillbaka till.
Och det är dags. För när den kom var jag någon helt annanstans (i The Verves 90-tal och Genesis 70-tal, närmare bestämt). Hösten 2008 hade jag sedan flera år sagt farväl till Coldplay efter att ha varit ett fan under början av 00-talet, då jag bodde i New York och inte hade en aning om att alla hemma i Stockholm satte den största tänkbara töntstämpeln på deras vulgära arenarock.
Det ändrades strax, alla började gilla blankpolerade pianon, men efter ”A rush of blood to the head” från 2002 var det över för mig (förutom fina ”Fix you” om Gwyneth Paltrow på ”X&Y” från 2005). Då hade Coldplay blivit dessa obehagliga elefanter, de var reklamradioskval och langos.
Men nu, nästan framme i 2010, är cirkeln sluten. Mitt 00-tal är, inser jag förbluffat, inringat av Coldplay. (Faktum är att Coldplay mer än något annat exemplifierar vad 00-talet var – men mer om 00-talet nästa måndag).
Jag är jultokig i ”Viva la vidas” rytmiska stråkar, kristna kyrkklockor, bombastiska bastrummor och texten om att knacka på Sankte Pers pärleport och inte få komma in – så leve livet! Och lev det helst ihop med den fetaste stråksektion du kan hitta.