Serien blir bättre – när huvudpersonen är koko
Det mest underhållande programmet hittills i år, utan tvekan.
Serien blir bättre när huvudpersonen är lite koko.
Fler borde för övrigt vara lite mer som Amanda Jenssen och lite mindre som reklamfilmer från Dressman.
Livet skulle antagligen bli roligare, till och med i november.
Jag menar – Jenssen är medlem i svenska fyrsällskapet. Detta sällskap ägnar såvitt jag förstår sig åt att resa runt och spana in stora fallossymboler med en lykta på toppen. Bara det tidsfördrivet får de flesta människor att kännas lika intressanta och färgstarka som blyertspennor.
Kanske försökte programmet och deltagarna att beskriva Amanda Jenssen som en knasig utomjording, "ett väsen", onödigt ofta. Men hennes personlighet satte minst sagt sin prägel på avsnittet. Nöjesfältet och partyt i hennes huvud överfördes till tv-rutan.
Det började med att deltagarna fick leka i ett inhägnat område. Ola Salo klädde ut sig till kräfta, Kajsa Grytt hade en papegoja på huvudet, Orup sa "kuk" och Carola sa "det tar jag inte i min mun". I indianfjädrar.
Och det slutade med att Ola Salo, på ett både gulligt och absurt sätt, klädde stämbanden i stjärnor och kaftan. Han plockade fram sin allra märkligaste Di Leva-röst och peppade en ledsen Jenssen:
"Ska jag hämta mina kristaller? De är insmorda i valfett."
Ja, vi befann oss hela tiden befriande långt från Tomas Ledins scenjeans.
Det märktes att artisterna trivdes i den avslappnade och hjärtliga atmosfären. Inget framträdande såg krystat eller nervöst ut.
Amanda Jenssen var den första ur "Idol"-generationen som gick vidare och byggde något eget och mer excentriskt på scen och skiva. Fördelen med låtmaterialet är att det inte har hunnit bli sönderspelat allmängods som alla kan utantill. Det står inte lika många minnen och år i vägen som i en "Regn hos mig" eller en "Calleth you, cometh I". Därför hade artisterna ett större utrymme för att verkligen kunna sätta ett eget fingeravtryck på sina versioner.
Nu är seriens titel lite missvisande. Bortom tv-rutan blir musiken mest lite sämre.
I tredje avsnittet stod Orup för det stora undantaget. Hans orupeiska översättning av Amanda Jenssens "Illusionist" var i en klass för sig.
Orup sjöng balladen som en svensk popmästare.