De hycklar om Roy Andersson
Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden – varje måndag
När Roy Andersson själv, till sist, sa att han var kulturmannen Hugo Rask i Lena Anderssons Augustprisade roman ”Egenmäktigt förfarande” – då slutade han att vara Hugo Rask.
Låter det konstigt?
Välkommen till kultureliten, den så allmänt föraktade på grund av dess makt och bildning.
Det är ju så. Man föraktar det man inte förstår, det är försvarsmekanismens grundkärna. Det ligger mycket i att kultureliten på motsvarande vis föraktar den obildade pöbeln, även om kultureliten sällan skickar hatmejl eller har Twitter-avatarer med svenska flaggan.
Men, någon makt har inte kultureliten, det är ett missförstånd. Fattiga litteraturvetare, skådisar utan publik, frilansjournalister, konstnärer som sällan säljer en tavla eller en genomsnittlig författare har ingen makt i detta brutalt ekonomistiska samhälle.
Tyvärr, brukar jag tänka.
Kultureliten är ett prekariat med mer gemensamt med en timanställd flyttgubbe än med köpta reklamare på Stureplan, även om den kan föra sig i de salonger där det serveras gratisvin och visas konst av Jeff Koons.
Makt har familjen Wallenberg, resten av näringslivet och i bästa fall politikerna vi valt – inte poeter som kör taxi och hoppas på ett stipendium på 15 000 kronor för att få tid att skriva.
Kultureliten är som folk är mest. Den är folk. Det finns inget vi och dom. Den tycker om pizza, porr och ”Så mycket bättre” som alla andra. Och skvaller! Kanske inte så mycket om Carola, ”Idol”-deltagare, sportstjärnor eller kungahuset utan mer om finskvaller om personer som anses ha betydelse. Men det är samma låga mänskliga mekanism.
Att filmregissören Roy Andersson var Hugo Rask var ett sådant skvaller. Det var inte ens skvaller, det var ett faktum. Punkt slut. Alla visste det. Alla. Vilket Lena Andersson möjliggjorde – bland annat – genom att placera Hugo Rasks kontor och dess interiörer realistiskt i förhållande till Roy Anderssons verkliga kontor på Östermalm.
Roy Andersson hade förstås själv hört skvallret och tyckte kanske att det var tråkigt att bli omskvallrad som ett pompöst svin i Lena Anderssons roman.
Så till Niklas Källner i SVT:s ”Skavlan” sa han: ”Jag har förstått det [eftersom] mina barn har förstått det, mina förra fru har förstått det och min nuvarande särbo har förstått det”.
Och då! Plötsligt! Då slutade han vara Hugo Rask!
Nanna Johanson förringade honom i Nöjesguiden, Daniel Strand i Aftonbladet, Martina Montelius i Expressen och Malin Ullgren i DN. Så förmätet! Hallå, litteratur är litteratur! dundrade samtidigt hela övriga kultur-Twitter. Det är absolut ingen som någonsin sagt att Roy Andersson är Hugo Rask eller att Ester är Lena Anderssons alter ego. Skulle vi – kultureliten – ha en så trivial syn på litteratur? Naturligtvis är det ett helt fiktivt verk. Skulle vi läsa reality? Skulle Lena Andersson skriva något så banalt som reality? Nej vet ni vad! Och fy på dig Roy Andersson som tror att världen kretsar kring dig!
Jag kunde nästan höra kultureliten kalla honom ”gubbslem”.
Det är förstås alltid genant att ertappas i skvallersyltburken.
Men.
Därmed slapp Roy Andersson oket av att vara Hugo Rask – först när han själv sa att han var Hugo Rask. (Då hånades han för det i stället.) Ett majestätiskt moraliskt och förljuget cirkusnummer som är underbart underhållande, men som möjligtvis antyder att det ändå är tur att kultureliten är så maktlös som den faktiskt är.