”Hennes tv-serier kommer alltid leva”
Carin Mannheimer är död. Men hennes tv-serier och pjäser kommer att leva vidare för alltid.
”Lära för livet”. ”Svenska hjärtan”. ”Solbacken: Avd: E”. ”Saltön”. Fyra klassiska tv-serier. Få – om ens någon annan – har på ett så både underhållande och trovärdigt sätt skildrat vanligt folks liv i Sverige under fem decennier.
Carin Mannheimer, som gick bort i fredags, 79 år gammal, blev väl kanske inte ett känt namn på samma sätt som Ingmar Bergman, Bo Widerberg eller Jan Troell.
Filmregissörer får oftast högre status än de som gör tv-serier.
Kanske hänger det också lite grann ihop med om man är man eller kvinna. Och hur fåfäng man är.
Jag träffade Carin Mannheimer två, tre eller kanske fyra gånger, i samband med reportage kring inspelningarna av hennes tv-serier.
Hon var alltid charmig, trevlig, rolig och professionell – och tämligen ointresserad av att prata om sig själv. Av att lansera sig själv.
Hon verkade ganska nöjd om vi journalister hellre pratade med skådespelarna som gjorde huvudrollerna i hennes historier. Bara vi skrev något som fick folk, tv-tittarna, alltså, intresserade av hennes historier.
Och det gjorde vi.
Men tv-tittarna hade nog bänkat sig i sofforna i vardagsrummen ändå.
Det brukar sägas att Lars Norén med sina pjäser stack in en termometer i röven på den svenska borgarklassen.
Carin Mannheimer skulle nog aldrig ha använt ett så vulgärt uttryck, men nog tog hon temperaturen på den svenska medelklassen, mer framgångsrikt och träffsäkert än de flesta andra. På alla generationer. Från skoltiden till de sista åren på ålderdomshemmet.
Och som folk slukade hennes historier.
Om vi tar oss friheten att bunta samman film- och tv-regissörer, vill jag hävda att hon tillhör de allra främsta landet haft, ihop med ett par andra som främst jobbade med tv och aldrig riktigt lyckades (eller ens försökte) inom filmmediet.
Lars Molin (1942-1999) skrev och regisserade klassiska tv-serier och -filmer som ”Saxofonhallicken”, ”Tre kärlekar”, ”Kejsarn av Portugallien”, ”Potatishandlaren”, ”Den tatuerade änkan” och ”Ivar Kreuger”. Ofta historier som med en slags vemodig lågmäld humor skildrade så kallat ”vanligt folk”.
Bengt Bratt, 77, skrev ”Hem till byn”, svensk tv:s mest långlivade dramaserie, det blev 52 avsnitt under åren 1971-2006, om livet på landet och hur det förändrades under fyra decennier.
Carin Mannheimer skrev och regisserade under ungefär samma tidsperiod också ett antal tv-serier som blivit riktiga klassiker. Underhållande, dramatiska, engagerande, stundtals kontroversiella.
Jag vet inte direkt om hon hade en agenda, hon ville nog bara berätta om sådant som hon såg runt omkring sig i det svenska samhället. Fast någonstans i botten kändes det som att där fanns ett slags patos, att ta ställning för de som var lite svagare, lite annorlunda.
Jag har ingen aning, egentligen, men jag tvivlar starkt på att hon tyckte att det Sverige som har vuxit fram under de senaste åren var det Sverige hon ville leva i. Med privatiseringar av skolor och ålderdomshem.
Två ämnen hon gjort suveräna dramaserier om, långt innan de vållade het debatt just om utförsäljningar och sådant.
Först kom ”Lära för livet” 1977.
Hon var inte okänd då. Hade pluggat i Lund, hade varit litteratur- och teaterkritiker på tidningen Arbetet 1967-1969, hade skrivit den uppmärksammade boken ”Rapport om kvinnor” 1969 och varit redaktör, producent och chef på SVT i slutet av 1970-talet.
”Lära för livet” skildrade på ett naket och frispråkigt sätt livet i en vanlig 9:e klass i en högstadieskola i Göteborg.
Sågs av 3,5 miljoner och vållade enorm debatt.
26 år senare skrev och regisserade Carin Mannheimer en lika omdiskuterad och populär serie om svenska folkets liv, den här gången om några människor på ett ålderdomshem.
”Solbacken: Avd: E” blev en lika stor succé som serien om livet i plugget.
Det handlade om stressad personal, chefer som bråkade med politiker om budgeten och om uttråkade pensionärer.
Underhållande, roligt, vemodigt – och gjort ett antal år innan just detta blev en het politisk fråga i samband med att äldrevården började säljas ut till riskkapitalister.
Däremellan skrev och regisserade Carin Mannheimer vad som blev hennes allra mest populära tv-serie, ”Svenska hjärtan”.
Serien sändes i fyra säsonger, mellan 1987 och 1998, och skildringen av ett antal familjer i ett radhusområde gick rakt in i svenska folkets hjärtan.
Engagerande personporträtt, drastisk humor, hög igenkänningsfaktor, allt detta bidrog till att ”Svenska hjärtan” blev en av alla tiders mest populära svenska tv-serier.
Carin Mannheimers sista stora tv-serie blev ”Saltön” (tre säsonger, 2005-2010).
Ursprungligen inte hennes historia, tv-serien bygger på Viveca Lärns romaner, men berättelserna om livet på den idylliska ön Saltön i Bohuslän kändes som att den hade kunnat hittats på av Carin Mannheimer själv. Där fanns precis samma effektiva blandning av humor, allvar och närgångna personporträtt som i de andra serierna.
Under de senaste åren har hennes pjäser ”Sista dansen” och ”I sista minuten” haft stora framgångar på teatrar runt hela landet. Allra först spelades de på Göteborgs Stadsteater och hon var mitt uppe i att skriva sista delen i trilogin om att åldras, ”Till sist”, när hon gick bort i fredags.
Träffsäkra skildringar av hur det är att åldras, som både har lockat en äldre publik till teatern och gett jobb åt skådespelare som har trott att deras karriärer kanske varit över.
Skulle tro att många, många skådespelare sörjer i dag. De stora tv-serier som Carin Mannheimer har gjort, har varit en språngbräda i karriären för väldigt många.
Ulf Qvarsebo (1931-1990) har sin plats i den svenska tv-historien för att han i en scen i ”Svenska hjärtan” går fullständigt bananas med en gräsklippare.
Många andra skådespelare kommer förmodligen också att bli mest förknippade med sina roller i en Carin Mannheimer-serie eller -pjäs.
De var hennes ansikten utåt.
Men det var hon som hittade på dem. Människorna vi brydde oss om. Som vi aldrig kommer att glömma.
Carin Mannheimer förtjänar att sitta där, högt upp på en piedestal, som en av de allra främsta skildrarna av svenska folkets liv under fem decennier.