Gräv aldrig upp ’Twin Peaks’-Bob

Fredrik Virtanen

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2014-10-20

Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden – varje måndag

Vaknade vid halv fyra i fredags och min mardröm vägrade släppa greppet.

Ångest. Panik.

Det är såhär det känns att bli galen.

Ni vet hur det är med drömmar, de är både meningslösa och omöjliga att för­klara. Den här mardrömmen utspelade sig i en butik, ett lyxigt varuhuskomplex, fruktansvärd.

Den tog inte ens slut när jag vaknade med hjärtklappning. Hur jag än försökte tänka på något gulligt av typen Emil i Lönneberga så gick det inte. Drömmen var alltför intrikat, omöjlig att ta sig ur, en väldigt fiffigt konstruerad skräckfilm, jag borde sälja manuset till Hollywood.

– Såhär känns det alltså att bli galen, tänkte jag. Det är så här man går sönder.

Alla hade rena prydliga kläder, alla skulle dö, det fanns ingen befrielse, allt var vardaglig shoppingcentrumglamour i ljum sepia, spelet var perfekt riggat, inga ut­vägar fanns men alla hade dyra påsar och mjuka attiraljer.

Drömmen var kvar när gick upp för att ta ett glas vatten och jag såg de där suveränt fint broderade pilarna (fråga inte!) när jag gick och lade mig igen. Jag var livrädd för min mentala hälsa. There’s no way out of here.

Drömhelvetet var värre än när Bill Pullman svarar i telefon i David Lynchs ”Lost highway” och det är han själv som ringer, tänkte jag på morgonen när det sista av denna gastkramande dröm rann av mig och jag insåg att det kanske inte var min tid än att bli psykiskt sjuk och spärras in i ”Batman begins” mentalvårds­anstalt.

Jag insåg också, eftersom jag började tänka på David Lynch, att detta var första gången på snart 25 år som jag haft en mardröm med ett sånt ruskigt drag i. Jag brukar inte ha mardrömmar. Jag nojjar på dagtid om det behövs. När jag sover snarkar jag.

För snart 25 år sedan var det monstermannen Bob i ”Twin Peaks”. Aldrig har jag sovit så skrämd som efter ”Twin Peaks”-avsnittet då Bob dök upp. I dag är Bob väl ingenting. Men då var han helt ny i bred tv-kultur. Det var traumatiskt med Bob. Hela stämningen i ”Twin Peaks” var luguber men det jag älskade var när Kyle Mac­Lachlan beställde närmast kremerad bacon och en fin bit körsbärspaj. Men så enkelt fick det inte vara.

Bob är ännu det läskigaste jag har sett. Jag tror att det är därför jag aldrig har tyckt att ”Twin Peaks” är särskilt bra efter de sex, kanske åtta, första magnifika avsnitten. Jag tycker inte om att bli skrämd av underhållningskultur, för sådant har vi verkligheten.

Min första mardröm på 25 år dök alltså upp samtidigt som David Lynch och manusförfattaren Mark Frost meddelat att det 2016 blir en uppföljning på den ban­brytande tv-serien om agent Cooper och mordet på Laura Palmer. ”That gum you like is going to come back in style.”

Det kan inte vara en slump.

Ingen skrämmer mig mer än David Lynch. Alldeles bortsett från att nya ”Twin Peaks” kommer att bli ett lika segt återseende som ”Dallas” så vill jag inte se, vill inte bli rädd igen.

Jag vill inte se.

Ugglorna är inte vad de verkar vara. De är värre.

Jag har sovit tryggt i 25 år. David Lynchs - och Bobs - tv-comeback är det sista jag behöver.