De är Sveriges viktigaste band

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Fredrik Virtanen skriver om sin syn på nöjesvärlden – VARJE LÖRDAG

Tänk så lycklig jag blir av en liten synthpopboogielåt.

Men skenet bedrar – ”First class riot” är allt annat än liten.

Varenda detalj hos The Tough Alliance bildar en enorm helhet.

Fyra alkisar satt på parkbänkarna i hörnet av Skånegatan/Östgötagatan i går morse.

De halsade Kir.

En trevlig syn i en stadsdel (”SöFo”) som blir alltmer indieyuppiefierad.

En stad ska ha smuts, fulhet och äkthet. Alla ska känna sig hemma, speciellt de missanpassade och bespottade.

Samtidigt hade jag The Tough Alliances nya, fantastiska, singel ”First class riot” i öronen. Det kändes som att Eric Berglund och Henning Fürst sjöng för de fyra fyllona som för länge sedan slutat prioritera estetik till förmån för flaskan.

Varenda detalj, vartenda kommunikationsuttryck, vartenda beat hos TTA, är ett motstånd mot vinfläckar på slitna kostymer, men ändå sjunger de undervklassens lov på ungefär samma vis som fotbollsfans i Burberrykläder.

Första gången jag såg duon var på Hultsfredsfestivalen 2005.

De var hopplösa. Fulla och höga sket de i att ens låtsas mima till playbacktejpen. I stället valsade de runt och svingade ett basebollträ.

Jag älskade ”Koka-Kola Veins”, ”Keep it pure” och ”The New School” redan då men på scen var de riktigt jobbiga göteborgsbrats, tyckte jag.

Jag hade rätt i praktiken – men inte i teorin.

Självfallet är det konstnärligt intressantare och mer modernistiskt att trycka på play och bara kaxa runt. Så länge man slipper titta i mer än tio minuter.

Fürst och Berglund är snart tillbaka med albumet ”A new chance” och på hemsidan säljer de skottsäkra västar med texten: ”Protect ya neck with 50% symbolism and 50% reality. It ain’t safe no more”.

Vad de menar? Jag vet inte exakt, men jag får stora känslor.

TTA menar alltid något, med varje detalj, och vi erbjuds alla att tolka deras subtila signaler.

I videon till ”First class riot” förekommer delfiner och en livboj. De ser oerhört huligansnygga ut, som vanligt. De är sammanbitna, men Eric ler lite, nästan, en gång. Det betyder något. Det är lite magiskt.

Förra veckan menade jag att TTA är Sveriges näst viktigaste band, men håller plattan vad singeln – som borde bli årets sommarplåga – lovar tror jag att deras modernistiska antirock-koncept pekar ut popens framtid ännu stilsäkrare än The Knife.

Jag högaktar dem.

Fråga Fredrik

Veckans bästa

Fredrik Virtanen