Vänta er inga mirakel
IKEA, Björn Borg och Springsteen på Ullevi.
Svenska klassiker, allihop.
Men vänta er inte några mirakel den här gången.
Känns lite konstigt att skriva det där. Jag, om någon, har ju dundrat på om Springsteen och Ullevi förr.
Tagit i från tårna och slungat iväg så stora ord för att beskriva känslan och stämningen och musiken att jag har gömt ansiktet i händerna och jämrat mig efteråt.
Men det finns inget att ångra.
Jag var inte med 1985 – men jag kommer aldrig att glömma årtalen 2003 och 2008.
Det jag såg Bruce Springsteen och E Street Band göra då... det är stadiumrockmagi som överträffar allt annat jag sett.
Sen kan surmagade kritiker i Stockholms mediapöl och Jocke Berg från Eskilstuna säga vad de vill. De kan suga min ”Winterland night”-bootleg från 1978.
Det finns en anledning till varför min kollega Per Bjurman brukar knacka mig på axeln när vi passerar Ullevi en vanlig grå tisdag och säga:
– Det där är ingen idrottsarena, Larsson. Det är en kyrka.
Men jag vet inte om Ullevi 2012 blir en lika hysterisk upplevelse. Det beror inte bara på att E Street-medlemmarna Danny Federici och jätten Clarence Clemons har dött.
På nåt sätt hoppades jag att Springsteen skulle göra nåt annat. Kanske växla ner och släppa de där country- och gospelskivorna som det pratats om i 20 års tid. Turnera på mindre ställen, söka efter ett annat uttryck, vad som helst.
Ytterligare en global och högljudd turné där varenda spelning ska sluta i extas känns, så här på förhand, som en halvintressant repris.
Såna konserter bygger på en kraft och energi som E Street Band kanske inte längre har.
Jag är skeptisk.