Kom och fynda, alla är till salu
Det kanske bara är jag, men jag dricker hellre ett bättre lagrat glas ungkalvsurin än sippar på Per Morbergs kändisvin eller köper Leif Mannerströms sell out-julbord på en Finlandsbåt.
Då och då hör läsare av sig och undrar ”var de ska gå” när de ska besöka Stockholm. En trevlig fråga men omöjligt att svara på utan att veta hur mycket pengar de vill bränna.
Efter en viss utfrågning brukar jag rekommendera ett par trevliga pastaställen eller två trevliga lyxkrogar.
Jag är själv traditionell. När jag lyxar går jag antingen till Teatergrillen eller till den ännu lyxigare Operakällaren. Två Stockholmsklassiker med tidlös, stilfull kvalitet som inte söndersponsrats.
I fredags fyllde jag år och firade, efter en drink på Teatergrillens ljusare syster Riche, med mat på Operabaren, i samma hus som Operakällaren. Jag älskar den vackra art nouveau-baren lika mycket för historiens litterära vingslag som för den ypperliga kvaliteten på mat och personal.
Allt var underbart som vanligt.
Men.
Plötsligt såg jag porslinstallriken som torsken låg på. Den klassiska, blågraverade Operahus-loggan var borta. Det stod stället ”Stefano” i kursiv stil överst och dessutom gick en konstig såsreduktion-sträng över hela tallriken. Jag försökte peta på den men den satt fast. Det var design. Graverad.
”Stefano”, insåg jag, är förstås mästerkocken Stefano Catenacci som sköter restaurangerna i Operahuset och får utmärkelser i Guide Michelin men som framför allt, tydligen, nu är kändiskock i tv.
Ett legendariskt krogvarumärke som startade 1787 är i dag uttrumfat av en kock som synts i TV4 och Kanal 5. Det är en sorglig kapitalistisk stillöshet, men jag förstår att alla vill, och måste, tjäna pengar.
Vi lever i vulgära tider. Och det är inte bara tidernas fel. Det är vårt eget fel. Av någon anledning verkar vi lita mer på kändisar än på historiskt gedigna varumärken.
Det finns snart inte en kändis kvar som inte erbjuds att kränga vin. Jag tror att det började med rockbandet Motörhead för några år sedan. I dag har Maria Montazami, Lill-Babs, Lasse Stefanz, Robert Gustafsson, Per Gessle, Tomas Ledin och cirka tio kändisar till egna vinetiketter på Systembolaget.
Även Plura har ett eget vin. Inte ens jag skulle köpa Pluras vin. Och då har jag ändå, som bekant, älskat Eldkvarn sedan jag var barn. Per Morbergs vin skulle jag inte dricka om det så var den sista flaskan på Sysset. Jag skulle skämmas. Så ironisk klarar jag inte att vara.
Men här finns pengar att tjäna. Och ingen torde tjäna mer pengar än Leif Mannerström, nu när han tillfrågas efter att ha blivit TV4-kändis. Förr åtnjöt han stor respekt som relativt okänd men duktig krögare, nu säljer han ut så mycket som slängen håller.
Han säljer vin, SJ-räkmackor och limpor och hans namn står på Viking Lines julbord. Tror någon att detta julbord är ens nära hans egna krogars kvalitet?
Liksom kollegan Erik Lallerstedt som säljer bearnaisesauce och dressingar som knappast håller måttet på Gondolen.
Jag är inte missunnsam. Jag gläds - okej då, en aning avundsjukt men ändå - åt att kändisskockarnas fickor fylls med cash. Men ni kan inte begära att jag någonsin kommer att anta era smaklösa erbjudanden.
Hur jag gör med Operabaren i fortsättningen är oklart. Det stiligaste vore om Stefanos tallrikar återgick till att bestå av hans lysande mat, inte hans namn. Annars kan jag lika gärna börja rekommendera barnstjärnan Markoolios pizzeria. Den är, hur underligt det än kan verka, mer stilfull eftersom hans namn - ”varumärket” - inte syns.
Veckans ...
BABES. Anders Jansson och Nour El-Refai, två storartade komiker, på olika vis, ska leda Melodifestivalen. Ser plötsligt fram emot vidriga februari.
BIO. ”Mud”, med Matthew McConaughey, av lovande Jeff Nichols. Två pojkar träffar en mystisk man på en ö på en flod i Arkansas. Vad som ska hända är ständigt oklart, men det visar sig vara ett finsnickrat och spännande drama om kärlek, relationer, uppväxt, lögner och våld. En riktigt bra film.
BIO II. ”Återträffen”, Anna Odell. Otroligt ångestladdad, väldigt intrikat och intressant om mobbningens strukturer. Den första delen blir en svensk klassiker, den får pedofil-talet i Thomas Vinterbergs ”Festen” att framstå som komedi. En riktigt bra film, men jobbig.
LÅT. ”Instant crush”, Daft Punk & Julian Casablancas. Så oerhört fin, kanske den finaste av alla fina på Daft Punks strålande album från i våras. The Strokes-mannen har aldrig sjungit så vackert.
ALBUM. ”Innan vi suddas ut”, Daniel Adams-Ray. Popsnöre av rang numer, men rötterna i hiphop hörs tydligt.
TV. ”Alla är fotografer”, SVT, med Henrik Schyffert och Johan Rheborg. Charmigt, självironiskt och lärorikt.
BIO III. ”The counselor”, thriller regisserad av Ridley Scott efter manus av författaren Cormac McCarthy. Inte lika bra som de två ovan, men orimligt sågad på många håll. En tragedi med lätt komisk ton och extremt svarta och otäckt våldsamma kanter. Om att välja fel och tvingas till insikten att valet inte går att rätta till. Och en av stjärnorna Michael Fassbender, Penélope Cruz, Javier Bardem, Cameron Diaz och Brad Pitt dör den mest halsbrytande, vidriga filmdöd jag sett …
Fråga Fredrik
Virren! Ho ho ho, jag älskar att finna fel i dina texter. Tyvärr händer det sällan. Men du, det var knappast ”snart 25 år sedan” hiphopen föddes. Got you! D
SVAR: Helt sant, min matematik funkade illa. Siffran ändrades i nätversionen till 35 år. Men för alla som sparat papperstidningen är jag för evigt stämplad som åsna.