Venedigs bästa film – skamligt kul att se
Läs Jan-Olov Anderssons krönika
VENEDIG. Ingen film är i närheten av ”Philomena”.
Frågan är om juryn vågar ge filmfestivalens finaste pris, Guldlejonet, till en så nästan skamligt underhållande film.
Det borde naturligtvis inte vara någon motsättning i att göra filmer som både går hem hos publiken och som vinner priser på filmfestivaler. Ändå är ungefär fyra av fem vinnarfilmer från Berlin, Cannes och Venedig de senaste tio åren sådant som inte hittat någon större publik utanför storstads- och cineastpubliken.
Humor misstas ibland för ytlighet. Svårmod för djup. Stephen Frears mixar humor och allvar på ett fullständigt genialt sätt i ”Philomena”, historien om en äldre tant (Judi Dench) som får hjälp av en cynisk journalist (Steve Coogan) att leta rätt på den son hon tvingades adoptera bort för femtio år sedan.
Alla, precis alla, utom Sveriges Radios korrespondent som tyckte Frears manipulerade hans tårkanaler för mycket, älskar filmen.
Svensk premiär framåt senhösten/vintern.
Ingen annan film står ut lika mycket. Kelly Reichardts ”Night moves” har dock rätt många förespråkare. Jesse Eisenberg, Dakota Fanning och Peter Sarsgaard spelar ett slags flummiga miljöterrorister som spränger en damm i norra USA. Välspelat och engagerande, men inte mer än en 
-film i mina ögon.
Festivalens mesta over-the-top-film är James Francos ”Child of God”. Handlar om en bondlurk på 1960-talets amerikanska bondvischa som ägnar sig åt nekrofili. Bygger på en tidig bok av Cormac McCarthy, som ju även skrev förlagan till bröderna Coens Oscars-vinnare ”No country for old men”. Så filmens skämtsamma namn blev snabbt ”No country for old women”…
Scott Haze imponerar visserligen i huvudrollen, men i mina ögon är Nicolas Cage mer värd skådespelarpriset för titelrollen i ”Joe”, en alldeles vanlig arbetare/alkoholist/småbuse som försöker hanka sig fram i ett white trash-Texas av sällan skådat slag.