Sälj Bengtzing som Prozac

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jaha?

Än sen?

Första finalrepetitionen är inget annat än en låååång axelryckning.

Det är inte så konstigt.

Gårdagens repetitioner i ett relativt tomt och ekande Globen var bara betydelsefulla för SVT:s personal. Bildproducenter och kameramän och scenarbetare behövde ställa in reglage, justera höstackar och omplacera kablar.

För artisterna var eftermiddagen och kvällen en betydelselös hockeymatch mot Slovakien i OS.

Alla sparar sig till genrepet i kväll och finalen i morgon. Ingen anstränger sig i onödan. Allra minst Carola.

Innan hon drar igenom "Evighet" tre gånger meddelar hon att rösten mår sådär.

Sen utbryter rena farsen.

Stormvinden lallar omkring framför fläktarna, springer in i flaggviftande dansare, klagar över medhörningen och avlossar inte en enda hög ton.

Det finns dock ett lysande undantag från den allmänna tristessen.

Hon heter Linda Bengtzing.

Hennes energimätare står på rött - ständigt, alltid och jämt.

Bengtzings repetition skulle kunna säljas som Prozac. Hon belönas också med ett rykande scengolv och stående ovationer.

Så fort vi försöker intervjua Carola sätter sig en pr-hök på våra axlar, kikar i våra anteckningsblock, skakar på huvudet och ger instruktioner om när stjärnan ska svara och hålla tyst.

Ah, det är en gammal naturlag.

Det är inte alltid så populärt att journalister frågar eller skriver nåt som inte passar in i en marknadsplan, pressmeddelande eller reklamslogan.

Särskilt inte under Melodifestivalen.

Men vad är poängen med att aktivt jobba för att artister framställs som viljelösa och handikappade snorungar?

Någon som vet?

Markus Larsson