Norge låter som en ostämd cykelpump
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-05-22
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
RIGA
Stackars norrmän.
De tror de har segerchans på lördag.
Men med en sångare lika vilsen bland tonarterna som en lettländsk taxichaufför bland trafikreglerna kommer de att "göra en Per Elofsson" igen.
Det är nu inget ovanligt med att norska journalister och schlagerfans går omkring och är segervissa i sporthallar där det hålls Eurovisionfinaler.
Tvärtom, det enda man kan vara ännu säkrare på att få uppleva är samma norrmäns sura miner över vad de alltid anser vara svenska Abba-plankningar.
Men i år trodde jag ett tag att det trots allt fanns något slags fog för upphetsningen i västerled.
Jostein Hasselgård är en väldigt näpen liten uppenbarelse, fullt i stånd att knocka både småtjejer och gamla bögar.
Jag stod en dag i pressrummet och surrade med Christer Björkman när den propre ynglingen promenerade förbi.
Och jag lovar, det var så man fick hålla i den glade hedonisten från Borås.
Dessutom har Lena Philipsson övertygat mig om att "I'm not afraid to move on" är en stark låt.
Ballader i schlager-EM har sedan tv-publiken tog över omröstningen varit en lika framgångsrik idé som Teliaaktier, men i just den här pojkbandsserenaden finns ett melodiskt sug som skulle kunna kompensera bristen på energi.
Tyvärr är det emellertid så att unge herr Hasselgård måste sjunga också.
Därmed går ridån ner.
Under sina inledande repetitioner i robusta gamla Skontoshallen har den stackars pojkvaskern haft så svårt att hitta rätt tonart att han ideligen tvingats avbryta och be om hjälp.
Det är som att en Formel 1-förare skulle åka in i depå och be om hjälp med att växla.
Märkligt. På den video vi hört innan låter han ju som rena Ronan Keating. Men på den, säger de som vet, är det cd-ljud.
Live låter Hasselgård som en ostämd cykelpump.
Så sorry, Norge.
Ni kommer att gå in i väggen redan i första uppförslutet.
Men jag kan ju alltid trösta er med att det inte kommer att gå särskilt bra för det svenska "Abba-plagiatet" heller.
Apropå gårdagens Tatu-krönika skickar Mikael Svensson ett klassiskt urklipp från en intervju i engelska tidningen Word, där den store Morrissey svarar på frågor om ryskornas inspelning av Smiths gamla "How soon is now".
Word: Did you hear Tatu"s version of "How soon is
now?"
Morrissey: Yes, it was magnificent. Absolutely. Again, I don"t know much about them.
Word: They are teenage Russian lesbians.
Morrissey: Well, aren"t we all?
Kulturchocken intensifieras.
Till och med på den officiella Eurovisionklubben i källaren på artisternas hotell - enligt uppgift stans "snällaste" etablissemang - får den kvinnliga personalen jobba i minimala bikini.
Men inte nog med det.
Mellan varven får de gå in i en bur (!) och vicka höfterna till musiken också.
Det där med jämställdhet verkar inte vara på modet i Lettland, om man säger så.
Ukraina står nu i 60 gånger pengarna hos vissa spelbolag.
Passa på.
Det finns en förskräckligt stor risk att Kievs egen Tito Beltran tar hem det här.