Perfekt – men trizzzzzzzzzzzzzzzzzzt
Sommar, somnar, zzzzomnar.
”Sommar” i P1 är en av de finaste institutioner Sommarsverige har.
Och i år består det av skit. Duktig skit.
Mainstreamkulturen är irriterande bra nuförtiden. Till och med skiten är högkvalitativ.
Det skulle bara förvåna en aning om även TV3:s trashversion av TV4:s ”Idol”, ”True talent” med Tommy Körberg, Pernilla Andersson och ”Idol”-Danny, som osar fiasko och redan hånas bland insatta i tv-branschen, kommer att vara anständigt, rent tekniskt.
Det är som med det mest folkliga vi har om sommaren: ”Allsång på Skansen” på SVT. Det är inte så roligt att titta längre när man inte får tillfälle att känna och irriteras – denna vår svenska livsluft; att irriteras och indigneras! Måns Zelmerlöw är alldeles för duktig. Det var roligare förr när Anders Lundin missade några toner och sjöng minst en egen skitvisa i varje program.
Perfektionism är urtråkigt.
Samma sak med ”Sommar” i P1, ett av mina favoritprogram i radio sedan jag gick i kjol.
”Sommar” har varit värdelöst i sommar. Inte värdelöst som i amatöristiskt, tvärtom, det är välproducerat, förhandsinspelat, inrepeterat och duktigt men hjärtlöst och råtråkigt.
Jag vill inte hänga ut några enskilda pratare, men som komikern Johan Wester så sarkastiskt fint inledde i fredags:
”Få se nu. Jag har inte flytt från något krig, har inte suttit inne, har inte råkat ut för någon trafikolycka. Jag tillhör inte någon spännande exotisk minoritet, ingen av mina föräldrar dog när jag var liten. Jag har inte bytt kultur och jag har ingen allvarlig sjukdom och inga egentliga handikapp”.
Han hade inga av de vanliga lyten som krävs för att få bli sommarpratare men var rätt underhållande ändå. Ganska ensam om det tillsammans med Helena Bergström, Patrik Sjöberg, Nanne Grönvall och Henke Larsson, för att nämna några få kända namn som varit okej. Inte så mallade, väntade eller bisarra (som Ulf Brunnberg).
”Ett förnöjt svenskt etablissemang”, skrev Paul Frigyes i Dagens Nyheter om sommarpratarna nyligen. Spot on.
De berättar vanligtvis om sin ordinärt trevliga barndom och spelar Cornelis. Skickliga producenter fixar allt åt dem, rent tekniskt, men glömmer bort att jobbet bör innebära att vara dramaturg och få dem att fokusera på relevanta, intressanta delar av deras liv. Och skava lite, vara skeva, aparta och personliga på riktigt.
”Sommar” fick förrförra året också en spinoff i ”Vinterpratarna” i P1 på jullovet och dessutom sydde SVT ihop ett poängslöst inbördes-beundran-blaj-program av konceptet, ”Sommarpratarna”, som är totalt Hoffmaestro – det vill säga duktigt men helt utan själ. En grotesktrevligversion av originalet ”Sommar” i P1 där alla sjunger rent, där alla är Måns Zelmerlöw varenda dag mellan klockan 13.00 och 14.30 i sommar.
”Sommar” har blivit ett av alla dessa duktiga, meningslösa format som sköljer över oss hela tiden, överallt och till förbannelse.
Synd på något så fint, synd på en så vacker klassiker skapad av självaste Tage Danielsson.