Ingen kan spela lika white trash som Jeff Bridges
Markus Larsson ser en ny sorts westernfilm
”True grit” är en klassisk western som skjuter och blöder skarpt på 1800-talet.
Men i år blir filmen en modern saga eftersom den enögde huvudrollen spelas av The Dude.
”True grit” har en lång historia.
Boken skrevs av Charles Portis och blev en omedelbar amerikansk succé när den publicerades 1968.
I första filmatiseringen, som hade premiär året därpå, spelade John Wayne den enögde och smutsige och moraliskt skadeskjutne sheriffen Rooster Cogburn. Rollen gav John Wayne hans första och enda Oscar.
I år går ”True grit” upp på bio igen, denna gång i regi av bröderna Coen.
Filmen är en enkel hämndhistoria med en ovanlig huvudperson. Om John Wayne återfötts som flicka hade han varit motorn i ”True grit” – den 14 år gamla flickan Mattie Ross. Hon är konservativ, sträng, religiös och hårdare än en mantelrörelse med ett Winchester-gevär.
När Mattie Ross pappa mördas av en ynkrygg som heter Tom Chaney bestämmer hon sig, med ett bibliskt allvar, för att hämnas. Hon hyr sheriffen Rooster Cogburn och börjar jaga pappans mördare som gömmer sig ute i den laglösa vildmarken.
Mycket känns igen från traditionella westernfilmer.
Stora Hollywood-stjärnor som rider omkring med fåniga mustascher ( Matt Damon). Ett ondskefullt rövarpack som inte har sett en tvål på flera år. En episk final där hjältar och bovar försöker döda varandra med ord, blickar och kulor.
Prickskytte av absolut världsklass. En klase giftormar. Och att naturmiljöerna är lika viktiga som hästkrafter och sprit.
Men bröderna Coens ”True grit” har lite gemensamt med John Ford eller Clint Eastwood. The Coens jämför själva historien med ”Alice i Underlandet”. Men där Dorothy hoppar ner i ett kaninhål passerar Mattie Ross en flod. Resten är ett förtrollat och blodigt ungdomsäventyr med 15-årsgräns som författaren bakom ”Den hemliga historien”, Donna Tartt, rankar lika högt som romanerna om Tom Sawyer och Huckleberry Finn.
När årets Oscarsnomineringar avslöjades tidigare i veckan fick ”True grit” tio stycken. Precis som en av bröderna Coens tidigare filmer, ”No country for old men”, presenterade undanskymde författaren Cormac McCarthy för en större publik kommer ”True grit” göra Charles Portis mer mainstream. Portis har också träffande nog beskrivits som en Cormac McCarthy med humor.
Framför allt förstärker ”True grit” den vedertagna sanningen om att Jeff Bridges är världsledande på att spela trasigt och vitt skräp. Bridges version av
Rooster Cogburn liknar hans tidigare paradroller som ”The Dude” i ”The big Lebowski” och den alkoholiserade countryartisten Bud Blake i ”Crazy heart”.
Jag kan inte påstå att jag nånsin har tyckt att en film förtjänar tio Oscars. Men efter att ha sett ”True grit” är Jeff Bridges nominering för Bästa manliga skådespelare självklar. Han har en oslagbar närvaro.
Många skådespelare kan spela råbarkade fyllon på ett övertygande sätt.
Men The Dude behöver inte ens synas i bild för att publiken ska förstå hur illa han mår och luktar.
Det räcker att han står i ett skithus och ber folk fara åt helvete.