Han kan inte bära showen på egen hand
Jens Peterson om fenomenet Robert Wells
Rapsodi i repris.
Snarlik show gång på gång. Det blev Robert Wells uppgång. Och fall.
Kompmusikern blev affischnamn tack vare en tv-succé.
”Rhapsody in rock” fick en trög start. Robert Wells började med sin show 1989, en mix av klassisk musik och rocklåtar lik det Electric Light Orchestra och andra gjorde på 1970-talet.
Få lockades. Först 1998 drog Wells och hans paket någon större publik. Anledningen att det gick bättre? ”Så ska det låta”.
Tv-programmet hade premiär 1997 och gjorde pianisterna Wells och Anders Berglund folkkära.
Sommaren 1998 turnerade de med Peter Harryson och det var då ”Rhapsody in rock” fick sitt genombrott.
Jag var på premiären i Borgholm den 14 juli 1998, där Björn Skifs och Jill Johnson var starka gästsångare. Året efter var Carola med på turnén, år 2000 ingick Robert Gustafsson i paketet.
”Rhapsody in rock” hittade sin form, med några färgstarka gästsångare och komiker.
Receptet upprepades med små variationer. Robert Wells ville vara affischnamn och huvudperson, men programmet har lyfts eller sänkts av gästerna.
”Rhapsody in rock” rullade på år efter åt. ”Så ska det låta” fortsatte vara reklamplats, ända tills tv bytte programledare och pianister 2006.
I grunden har det varit samma sorts föreställning genom åren. Vilket fungerade för den publik som vill ha upprepningar. Men till slut får kanske även de nog. ”Diggiloo” lockar en stor del av picknickpubliken.
Det syntes tydligt i senaste julshowen ”Handful of christmas” att Robert Wells och hans Vocalettes inte bär en föreställning på egen hand. Wells är en begåvad kompmusiker.
I sommar får han hjälp av Jill Johnson. Precis som vid genombrottet 1998. Och Jon Lord, som skrev en klassisk konsert åt sitt Deep Purple redan 1969. Cirkeln är sluten.