Oväntat smart & värdigt
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-09-30
Droger, våld och för tidig död är inte de mest självklara ämnena för en Maxim-show.
Men ”27 club” fungerar. Tack vare några av Sveriges bästa rockröster och en klok text av Jonas Inde.
Så många artister och musiker har dött vid 27 års ålder att det talas om en ”27 club”. Namn som Jimi Hendrix, Janis Joplin, Jim Morrison, Brian Jones och Kurt Cobain hör till de mest kända medlemmarna.
Det är också kring musik av dessa som den här föreställningen främst kretsar.
Jonas Inde har skrivit historien om kåkfararen Jimmy. Han berättar den själv, som en monolog
genom showen. Texten kretsar kring ensamhet, nedärvt självförakt, otillräcklighet och spritens demoner.
Begåvad berättelse
Jimmys våldsamma öde speglas mot artisternas, och idén är aldrig att moralisera över droger utan att försöka förstå varför det gick som det gick med just de här människorna.
Inde gör det begåvat, ämnet ligger nära honom.
Och även om huvudtanken med ”27 club” – att några kända svenska artister ska sjunga ett gäng rockklassiker – inte är så spännande i sig finns här några laddade nummer.
Coolt rökig
Markus Fagervall räcker kanske inte riktigt till som Nirvana-tolkare men Louise Hoffsten gör en glödande Janis Joplin. Freddie Wadling, i fåtölj och med svart liemannen-huva, får till en coolt rökig bluesversion av ”Satisfaction”. Och Jan Åström är intensiv i ”Manic depression”, med Conny Bloom på Hendrix-ångande gitarr.
”27 club” må vara underhållningsrock för salongerna, men som sådan är den oväntat smart och värdig.