Plura hjälper mig att blunda för undergången

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Global uppvärmning har varit den populäraste klimatfrågan de senaste tio åren.

Problemet är lika välkänt och omdiskuterat som Melodifestivalen.

Men frågan är när de kommande årens största miljöproblem, befolkningsmängden, får samma genomslag som popcovers på TV4?

Skräckfilmer som ”Saw” och ”Hostel” lämnar mig kall.

Tortyrporr är lätt att skaka av sig. Det är bara att byta kanal, slå av dvd:n eller lägga undan datorn och ta en promenad.

Filmer som visas i ”Vetenskapens värld” och ”Discovery channel” – på bästa och mest familjevänliga sändningstid – är mycket värre.

Där presenteras bevis på människans ondska och spådomar om jordens undergång av riktiga och mer pålitliga auktoriteter: vetenskapsmän och forskare.

Och inget brukar väga tyngre och vara mer skrämmande än när dokumentärerna är från BBC och leds av den brittiske zoologen, programledaren och författaren sir David Attenborough.

En sådan best visades nyligen i ”Vetenskapens värld” på SVT. Dokumentären ställde en aktuell och glödhet fråga:

Hur många människor kan jorden försörja innan planetens resurser tar slut?

helskärm

Sir David Attenborough, som i dag är 84 år gammal, tittade in i kameran med bister min. Mellan raderna blev svaret: inte många fler än nu.

Oljan, energikällan som hela världen är beroende av, håller på att ta slut. Redan i dag saknar över en miljard människor rent vatten. Betesmarker och jordmåner räcker inte till för att göda och föda en befolkning som ökar med två personer per sekund.

Det finns, enligt Attenborough, flera lösningar på framtidens resursproblem. Att rika i-länder i solidarisk anda konsumerar mindre för att ge tredje världens tillväxt och utveckling en chans. Att ny teknik krävs för att säkra energiförsörjning, vatten och mat.

Men framför allt är David Attenborough, och forskarna som intervjuas i dokumentären, överens om att jordens befolkning bör minska. Eller rättare sagt: befolkningen får inte öka i samma takt som nu. Det måste födas färre barn.

Ämnet är kontroversiellt och angriper fundamentet i människans existens. Rätten att få barn, behovet av att föröka sig för att överleva. Budskapet att mänskligheten tvärtom måste klämma fram ett mindre antal underverk för att klara sig är inget som Bibeln förkunnar.

Ambitionen att begränsa barnafödandet förknippas med totalitära regimer som Kina, och inte med vithåriga hedersdoktorer vid Uppsala universitet.

Det lär dröja innan den laddade frågan diskuteras i Sveriges riksdag. Och det lär dröja ännu längre innan det startas arga punkband som spelar under banderollen: ”Rösta nej till barn”.

Men frågan upptar flera kapitel i en av höstens största och bästa och modernaste romaner, Jonathan Franzens ”Freedom”. I den lanserar en av berättelsens huvudpersoner, miljöaktivisten Walter Berglund, ett rasande korståg mot människans fertilitet.

Han försöker väcka opinion om att barnafödandet i framför allt USA måste minska. (Om alla förbrukade lika mycket som en genomsnittlig amerikan skulle jordens resurser bara räcka för 1,4 miljarder människor, enligt BBC-dokumentären.)

Sir David Attenborough är inte lika sarkastisk och ilsken och rolig som Jonathan Franzen. Och han konstaterar att jämställdhet automatiskt håller nere födelsetalen. Välutbildade kvinnor föder färre barn.

Men när det gäller utmaningarna som människan generellt sett står inför, om Attenborough tror på att vår art över huvud taget kan överleva, säger han: ”Kan vår intelligens rädda oss? Jag hoppas det.”

Inte jag vet det. Jag hoppas det.

Sånt får mig att klippa över till ”Så mycket bättre” i stället. Det är lättare att låtsas som det regnar.

Åtminstone så länge det finns sötvatten kvar.