Skickliga skådespelare i rar romantik

Jens Peterson

– Vad menar du?

Peter Haber är bättre än de flesta på att låta förbryllad och undrande. I den här charmiga pjäsen blir hans rollfigur Alex rejält omskakad av Helena af Sandebergs snabbsnackande Georgie.

Det blir publiken också. Två skickliga skådespelare i en duett som blir rar kammarmusik.

Mycket prat. Lite rekvisita, intima scener med en handfull spelplatser som flyttar sig i tid och rum.

Det börjar på en järnvägsstation i London. Något har precis hänt. Han satt och läste sin tidning, hon kysste honom i nacken. Vem trodde hon att han var?

Samtalet fortsätter.

Alex Priest är 75 år och fortsätter i yrket han haft i hela sitt liv. En fåordig man med fasta vanor som tycker det pratas för mycket om känslor och vilka personligheter folk ”egentligen” har. Georgie Burns är en 42-årig kvinna som överrumplar Alex med sin påfrestande persona och sina historier. Bit för bit får de, och publiken, veta mer om vad som är sant och vad som döljs under ytan.

Det här är inte dramatik i den explosiva ”Vem är rädd för Virginia Woolf”-skolan, utan mer vardagliga situationer. Erfarenheter som gett ärr. Försiktigt filosofiskt funderande kring smärtpunkter i det förflutna.
Titeln på pjäsen är förstås hopplös. Den syftar på, vilket nämns sekundsnabbt i pjäsen, på kvantfysikern Heisenbergs osäkerhetsprincip. Nog sagt om detta. Osäkerhet är en allmängiltig upplevelse som inte behöver tyska kvantfysiker som alibi.

Peter Haber och Helena af Sandeberg är däremot mycket säkra.