Våra egentliga rädslor blir trista skräckfilmer
Läs Sylvia Balac krönika
Skräckfilm är en missvisande term. För våra största rädslor syns sällan på bioduken.
De flesta människor är inte alls rädda för att lemlästas när de checkar in på hotell, motell eller hostel. Få är på riktigt rädda för spöken och ännu färre tror att zombies ska anfalla dem på vägen till jobbet.
Ändå är det ofta det skräckfilmerna handlar om, för våra egentliga rädslor är helt enkelt inte så spännande att skildra.
Enligt amerikanska undersökningar är vi som mest rädda för att tala inför andra och att bli till åtlöje.
För att löst citera Jerry Seinfeld: ”Folks största rädsla är att tala inför andra. Att dö är nummer två. Det innebär att på begravningar skulle de flesta hellre ligga i kistan än hålla minnestalet”.
Men det är klart, ”The dining” – om en social fobiker som får panik på restaurang – skulle knappast välta några biokassor. En film med titeln ”Ökade levnadskostnader”, svenskarnas största oro enligt ett försäkringsbolags undersökning, skulle nog locka ännu färre. Och ”Scream” låter onekligen mer rafflande än ”Speak”.
Men äntligen har vår största rädsla skildrats på film. Om än inte i skräckskrud. Den amerikanska dokumentären, som heter just ”Speak”, följer de som är livrädda för att tala inför andra – och de som tävlar i att bli bäst i världen på det i tävlingen ”Toastmaster International”. Finns att köpa i amerikansk utgåva på internet.
Och nästa år kommer nyinspelningen av den skräckfilm som ändå kommer närmast att skildra vår starka rädsla för att bli till åtlöje: ”Carrie.”
Sissy Spaceks paradroll tas över av Chloë ”Hit-girl” Moretz och torde locka nya fans till Stephen Kings historia om tonårstjejen som förödmjukas så fruktansvärt att hon tar den allra gruvligaste hämnd.
Klassiska skräckfilmer är dock utmärkta redskap för att avleda vår uppmärksamhet från det vi egentligen är rädda för.
listar Nöjesbladets Teresa Tingbrand och Jens Peterson de otäckaste skräckscenerna.