Nokia och Ericsson som natt och dag

I förra veckan presenterade de två nordiska telekomjättarna Ericsson och Nokia sina helårsrapporter.

Rapporterna skiljde sig åt som natt och dag, och likaså gjorde marknadens reaktion på dessa.

Nokia steg och Ericsson rasade.

Nokia överträffade klart marknadens förväntningar. Man kan dock fråga sig hur Nokias VD Jorma Ollila kunde överträffa analytikernas och sina egna prognoser så pass mycket, på alla punkter i rapporten. Hur som helst fick Nokia se sin aktiekurs stiga kraftigt under marknadens jubel.

Dagen efter Nokia var det Ericssons tur att presentera sin rapport, vilken innehöll en inte helt oväntad rekordförlust. Ericsson har gjort allt för att få företaget på fötter igen, vilket också märktes i den sargade resultaträkningen. 15 miljarder kronor i omstruktureringskostnader har belastat resultatet för helåret.

20 000 anställda och konsulter har fått lämnat företaget, vilket bland annat ska spara 20 miljarder kronor på årsbasis med start i år. Samtidigt har kassaflödet förbättrats genom en rad åtgärder.

Ericsson uppnådde målen för fjärde kvartalet och gav marknaden en tydlig vägledning inför året. Men hur kunde då marknadens dom bli så hård mot Ericsson? Kortsiktighet är ett möjligt svar. Ericsson varnade för ett oväntat svagt första kvartal.

Däremot upprepade Hellström prognosen om en femprocentig rörelsemarginal för helåret. Ett annat svar är förtroende. Nokia och Ericssons egna prognoser för helåret vittnar om en liknande utveckling. Efter en svag inledning på året vänder det upp under andra halvåret.

Men marknadens förtroende för Ollila är högre än för Ericssons VD Kurt Hellström.

I det längre perspektivet tycker man att det måste finnas en symbios mellan två giganter som Ericsson på systemsidan och Nokia på telefonsidan. Ta prognoserna för årets mobiltelefonförsäljning som ett exempel. Ericsson och Nokia spår en försäljning på runt 430 miljoner enheter under året. Det gynnar ju självklart Nokia som har över en tredjedel av marknaden.

Låt det vara att hälften går till personer som redan har en mobiltelefon. Men övriga hälften, det vill säga runt 200 miljoner, kommer att bli nya mobilanvändare och därmed belasta näten. Det borde ju kräva en utbyggnad av operatörernas infrastruktur, vilket i så fall också skulle gynna Ericsson.

Ska Nokia lyckas växa och samtidigt hålla uppe lönsamheten måste antalet nya mobiltelefonanvändare ständigt öka. Det bygger upp ett scenario där operatörerna kontinuerligt måste öka kapaciteten i näten och bygga ut infrastrukturen. Det torde ju gynna Ericsson, som ändå besitter tronen på systemsidan. Sett ur det längre perspektivet tycker jag att marknadens dom mot Ericsson var lite för hård.

Alexander Zetterquist