Mikael, 36, har 140 000 i skulder

Jag slutade liksom bry mig

För Michael Lilja kommer ångesten som ett brev på posten. Bokstavligt talat.

– En del kuvert tittar jag inte ens på, jag vet att de kommer från inkasso, säger Michael.

Personer med räkningsfobi får ångest och hjärtklappning, svettningar och andnöd.

De gömmer oöppnade kuvert i byrålådor och i skåp.

Michael Lilja, 36, vet precis hur det är.

Han har ett skåp där han lägger sina räkningar. När lönen kommer tar han fram och öppnar några stycken.

– Det är ingen idé att öppna dem när de kommer för det är inte värt att ha ångest ända fram till löning. I stället öppnar jag några och betalar de jag kan, resten åker tillbaka in i skåpet, säger han.

Redan när Michael var 23 var hans ekonomi körd i botten. Han tog ett banklån, betalade sina skulder och lovade sig själv att det aldrig skulle hända igen.

I dag, 13 år senare, har han drygt 140 000 i skulder, och nu är bankdörren stängd. Nyligen fick han sin första betalningsanmärkning för en skuld på 400 kronor och ingen bank ville längre låna honom pengar.

– När jag fick min första anmärkning slutade jag liksom att bry mig. För mig är det ingen skillnad på en eller tio anmärkningar hos kronofogden, säger han.

I takt med att ekonomin blivit sämre har också fobin för räkningarna blivit värre.

– Jag fasar alltid för vad som ska ligga innanför ytterdörren när jag kommer hem, om det ska vara vita eller bruna kuvert, säger Michael.

Hans vänner och jobbarkompisar vet att han gömmer räkningar.

– Jag är ju inte ensam om detta. Flera av mina vänner gör likadant. Jag tror att vem som helst skulle kunna bli drabbad oavsett vilken samhällsgrupp man tillhör.

– Själv levde jag över mina tillgångar och köpte fina möbler och bilar för att allt skulle se bra ut på ytan. Sen hade jag bara skulder kvar, säger han.

Michael har sålt bilen och får numera cykla. Men han ser ändå ljust på framtiden.

– Jag tror att jag skulle kunna vara skuldfri om kanske sju år om jag fortsätter som nu.

Drömmen är att vinna pengar, inte så mycket som en miljon men kanske en halv.

– Då skulle jag äntligen få chansen att vara normal och slippa börja om från noll igen.

Läs mer

Therese Holmberg (sondag@aftonbladet.se)