"Jag har inte läst en bok på tre år"

SAS vd Jørgen Lindegaard om det hårda arbetet

Det här är dansken Jørgen Lindegaard.

Och du har sannolikt ingen som helst aning om vem han är.

Ändå är det en av Sveriges allra mäktigaste chefer för ett av landets allra största företag.

När han tackade ja till jobbet för tre år sedan visste han ingenting om WTC-kraschen, Linatekatastrofen som krävde 118 liv , eller Irakinvasionen med skyhöga oljepriser som följd.

Under Jørgen Lindegaards dryga tre år som SAS-chef har företaget förlorat tre miljarder kronor.

Själv har han inte hunnit läsa en bok och särskilt mycket tid att upptäcka Stockholm har det inte blivit.

– Det var ett annat jobb jag tackade ja till, säger Jørgen Lindegaard.

När ångrade du att du tackat ja?

– Under de tre och ett halvt år jag har varit här har jag arbetat från tidig morgon till sen afton, det har varit stora katastrofer, Milano som var det allra, allra värsta, och en stor omställning som betyder ansvar för många människors dagliga liv, jag måste genomföra så många förändringar på så kort tid. Det kan man ju inte ångra. Som person ångrar jag aldrig någonsin saker jag inte kan ändra på. Men min tillvaro har varit betydligt mer komplex och ansträngande än vad jag hade väntat mig när jag tog jobbet, det har förändrats 180 grader. Belastningen är att du inte kan se snabba resultat, hela tiden kommer mer och mer, det belastar organisationen, personalen och mig.

Hur tar du det?

– Det är som det är.

Vi träffar Jørgen Lindegaard på SAS huvudkontor i Frösundavik i Stockholm, ett skrythus i glas som byggdes under Jan Carlzons storhetstid för bara SAS. Nu har andra företag flyttat in och delar på hyran, fastigheten är såld för en miljard kronor. Högst upp i huset bjuder Jørgen Lindegaard på kaffe i rummet där ledningsgruppen fattat omvälvande beslut över SAS framtid och de 35 000 anställda:

4 000 anställda har fått avsked.

Ytterligare 2 000 ska bort.

Tio procents lönesänkning för alla anställda.

l Nedskurna kostnader med en tredjedel.

Vad är SAS största problem just nu?

– SAS är en stor, tung, komplex organisation, svår att manövrera runt från beslut till genomförda åtgärder, svår att snabbt förändra till ändrade marknader och kundbeteenden.

Varför väljer resenärerna andra bolag i stället för SAS?

– Priset, endast priset.

Varför ska man flyga med SAS?

– Det ska man om man vill ha en bra produkt, kombinationen av många destinationer och många förbindelser varje dag. Hittills har vi haft den kombinationen till ett högt pris. Nu får vi den till ett fair (rättvist) pris. Det är inte meningen att vi ska ha det lägsta priset.

Varför ska man välja SAS när man kan resa för några hundralappar till Paris med Ryanair?

– Det ska du inte, bara om du känner att du gärna vill flyga med SAS.

Är Ryanair en konkurrent?

– Nej, de flyger när det passar Ryan, dit där det passar Ryan till jättebilliga priser. De tar betalt för många andra ting. En helt annan affärsidé. Vi har inte tappat kunder till Ryan. Det är flott vad de har gjort men nej, vi vill inte ha den marknaden som betyder att vi flyger från flygplatser som ligger 150 kilometer härifrån till flygplatser som ligger 150 kilometer från det ställe man ska till. Vi är inte ett punkt till punkt företag. Vi är ett nätverksföretag.

Vad är du bra på?

– (Skratt.) Det vet jag inte! Men jag har en väldigt stor fördel av att jag är stabil och kan ta motgång igen, igen och igen.

Vad letar du själv efter hos en chef?

– Jag söker efter en person som jag kommunicerar gott med, som är öppen och intresserad av jobbet, inte för prestigens skull utan för innehållet. Och vet du vad, det är så fantastiskt enkelt, jag har varit chef sedan jag var 28 år och har anställt hundratals chefer och det är klart att jag har gjort fel, men oftast har jag redan de första minuterna en fantastisk god känsla för om det är en person som jag kan fungera med eller inte. Jag har ofta varit förvånad över hur snabbt det går när två människor möts och det blir sympati eller antipati.

Vilken typ av ledare är du?

– Jag ställer krav på lojalitet och engagemang. Jag är delegerande, en ledartyp som koncentrerar mig mer på det strategiska än det taktiska. Jag har tagit på mig nästan en dubbelroll på SAS eftersom jag har hållit fast vid min idé om att driva koncernen ur ett strategiskt tankesätt, att koncernledningen och vd skapar ett juridiskt och ekonomiskt ramverk som kan decentraliseras. Det har varit en önskan från min sida att lägga ansvar och kompetens nere i organisationen där människor själva ska fatta beslut. Jag har satt mig i spetsen för detta enorma turnaround (vända om) program. Vi talar om en stor förändringsprocess i ett bolag där vi ska bringa ner kostnaderna med nästan en tredjedel.

Törs personalen klaga på dig?

– (Skratt.) Det tror jag. Aoooo! De säger många saker: ”Hur fan kunde du göra så?!” De blir fler och fler allteftersom de känner mig bättre. Jag vilar i mig själv och är en balanserad människa, jag kan gott ha. Jag accepterar och önskar att få kritik internt. Det bryr jag mig om. Vad jag absolut inte bryr mig om är att få kritik externt, att man går till media. Den formen av illojalitet där man skäller på chefen eller företaget i medierna tycker jag är orättvis.

Vad säger de anställda?

– De tycker att jag har varit för tuff, att förändringarna är orättvist fördelade. En pilot sa: ”Jag har varit emot allt vad du har gjort, men jag inser att det är nödvändigt.” Det beskriver mycket väl att man är besviken över att det går som det går, men att det inte är mitt fel utan att vi har kommit i en situation där kostnaderna är för höga och kollektivavtalet inte är konkurrenskraftigt.

Hur har du fått de anställda att sänka sina löner med tio procent?

– Jag har synliggjort att alternativet inte är minus tio procent, det är minus hundra procent. SAS var i en situation där vi inte kunde fortsätta. Vi hade för låg produktivitet och för höga löner. Jag har själv sänkt min lön med tio procent, mer än det.

Hur ser folk på SAS?

– Som ett fint bolag med många traditioner, ett bolag som har haft för lite konkurrens men som man är jättestolt över när man kommer utanför Skandinavien. Det är väl den där hat-kärlekkänslan, den man älskar tuktar man, och vi blir verkligen älskade!

Vad tycker du om Jan Carlzon?

– Jag tycker inget som helst om mina föregångare. Jag kan i dagens olidligt klara ljus se många saker de gjorde som var rätt och fel, samma sak gäller mig om tio år. De har gjort sitt bästa under sin tid. Jan Carlzon skapade förutsättningarna för the businessmen’s airline (affärsmännens flygbolag) som var fantastiskt.

Har Jan Carlzon hälsat på?

– Ja.

Vad sa han?

– Tur att det inte är jag! (Skratt.)

Vad är skillnaden mellan er?

– Han är svensk och jag är dansk? Jag är mer operationell och han är mer marknadsorienterad.

Varför blev han så förknippad med SAS och inte du?

– Om du kommer till Danmark är jag det. Det är ett svenskt företag och en svensk vd blir mer förknippad med SAS än en dansk vd. I Danmark vet alla vem jag är.

Där är du Jørgen SAS Lindegaard?

– Ja.

Vad är skillnaden på SAS när Jan Carlzon ledde företaget jämfört med nu?

– Då rådde en monopolsituation, avregleringen skedde under Jannes sista år. Men företaget fortsatte fullständigt oförändrat så länge det var möjligt, i stort sett som ett monopol. Då var det möjligt att sälja en produkt till priser som folk accepterade. I dag är det inte möjligt, folk vill inte betala de kostnaderna. Vi har konkurrens vi inte har haft. Det är en fullständigt annorlunda marknad vi lever på i dag.

Vad drömde du om som liten?

– Jag har alltid velat bli ingenjör, min pappa var ingenjör. Jag älskar elektronik, ledningar och ström. Jag kopplade ofta ledningar som liten.

Varför bor du i Sverige?

– Vi har huvudkontoret här och jag tycker man ska bo där man har sitt kontor. Jag vill undvika att sitta och titta på klockan för att passa ett flyg hem.

Hur trivs du i Sverige?

– Fantastiskt! Vi visste att vi ville bo i Gamla stan, vi har danskt kök och svenskt golv. Gamla stan är den enda helt genuint bevarade stadsdelen i Skandinavien.

Vad gör du och din fru ihop?

– Spelar bridge, reser, jag försöker få med henne ibland. Vi har känt varandra sedan vi var 14 år och träffades i skolan.

Varför har hon slutat jobba?

– För att vi har flyttat hit till Stockholm. Det var inte bara mitt val, vi hade chansen att uppleva Stockholm tillsammans och en ny tillvaro, hon läser svenska och spanska och har träffat många nya bekanta. Det har varit en ny dimension i hennes liv.

Hur länge kan man jobba så mycket som du gör?

– Inte länge. Det är slut nu. Snart. (Skratt.)

Vad ska du göra då?

– Läsa böcker, jag har inte läst en bok på tre år.

Låter jättetrist.

– Ja, det är tråkigt, skittråkigt.

Har du något liv?

– Nej, bara jobb.

Är det värt det?

– Nej.

Varför valde du att flyga med de anhöriga till Italien timmarna efter Linateolyckan?

– Du känner dig otroligt ansvarig när du sitter som högste chef för ett flygbolag när 120 människor har omkommit. Jag reagerade instinktivt och min allra första tanke var att jag måste följa med och på något sätt uppleva det och ge min uppbackning till anställda och anhöriga som en symbol på att vi tog detta på yttersta allvar. Det var för mig en våldsam upplevelse i den bemärkelsen att du sitter tillsammans med människor som två timmar tidigare har fått besked att deras son, deras dotter eller någon nära har omkommit. En situation kommer jag aldrig att glömma, ett äldre danskt äkta par som satt med ett fotografi av sin dotter. De frågade mig om det fanns någon chans att hon överlevt. Nej, ingen chans, sa jag. ”Nej, jag tänkte väl det men jag tror först på det när jag får veta det av dig.” Det är självklart en situation som visar vilken kolossal betydelse det jag gör och säger har. Det påminner mig om hur viktigt det är att uppföra sig anständigt.

Det här är jag

Så här tycker jag om...

Maria Trädgårdh