Tv-fiasko för 700 miljoner

Drömmen om Kunskaps-tv slutade med miljonskulder

Under parollen Kunskap åt tv-tittarna skulle familjerna Wallenberg och Rausing tjäna miljoner.

Fyra år och 700 miljoner senare finns det bara en förlusttyngd mobil friskola kvar.

Det som skulle bli ett Ikea för utbildning blev bara ett i raden av övervärderade bolag i IT-bubblans spår.

Aftonbladets Elisabeth Lindham har granskat sagan om K-world.

De hade en dröm – och de lyckades sälja den.

Annie Wegelius och Maria Borelius drog in 700 miljoner kronor på drygt ett år.

Ansedda investerare hetsade på i kulisserna.

Men alla missbedömde marknaden totalt.

Sagan började i maj 1998. I tuff konkurrens hade den okända uppstickaren Kunskaps-tv vunnit ett av sex hett eftertraktade tillstånd att sända digital-tv i statens markbundna nät.

Grundarna Annie Wegelius, 43, och Maria Borelius, 41, berättade efteråt hur de skrev ihop ansökan ”över ett glas vin hemma vid köksbordet”. När de väl skickade in den 16 sidor tjocka ansökan hade den filats till rejält. Förordet var skrivet av universitetskansler Stig Hagström. Tv-kvinnornas kontaktnät imponerade från start.

Sidorna fylldes med övertygelser som: ”Vårt mål är att skapa en bred kunskapskanal, som tar avstamp i det stora utbildningsbehov som finns i Sverige.”

Det var precis vad digital-tv-kommittén ville höra. Sverige hade halkat efter som kunskapsnation – nu måste något göras.

Att det saknades både finansiering och en konkret affärsplan spelade mindre roll. Kapitalet skulle den välkända ledarduon locka till sig tids nog.

Imponerande bakgrund

Maria Borelius – ansedd vetenskapsjournalist med flera år i statstelevisionens tjänst bakom sig. En amerikansk mastersexamen och styrelseuppdrag på Mitthögskolan imponerade.

Annie Wegelius är en av den kommersiella tvn:s klarast lysande stjärnor, med succéer som ”Så ska det låta” i bagaget. Som 27-åring blev hon programchef på TV 3. 1990 startade hon Wegelius Television. Satt i styrelsen för KTH och Arbetsgivarföreningen.

Uppdelningen var tydlig. Maria Borelius brann för pedagogiken, lika engagerad som en väckelsepredikant.

Annie Wegelius uppgift var att hitta rätt finansiärer och övertyga dem om att satsa pengar.

– Hon är en säljare av Guds nåde. Man säger inte nej till Annie, lyder ett omdöme.

Jämfört med Jonas Birgerssons fleece-tröja, Christer Sturmarks hårpiska och Boo.coms vilda champagneorgier var team Borelius/ Wegelius både pålitligt och jordnära.

Humanism snarare än kapitalism.

Här kunde man både tjäna pengar och skaffa sig anseende på samma gång.

De första som nappade var finansmannen Mats Arnhög och Servisens Anders Lönnqvist. De satsade 5,4 respektive 10 miljoner i projektet det första året.

Men för de riktigt stora pengarna gällde det att hitta rätt partners. Strategin var enkel – inbjudan gick bara till de mest respekterade – familjerna Rausing och Wallenberg.

– Annie Wegelius begick ett enda fel– hon var duktig på att övertyga. Hon drog in väldigt mycket pengar på en värdering som i efterhand ter sig väl hög, säger Håkan Jansson på Investor Growth Capital.

Huvudkontoret låg i Värtahamnen – en populär adress för nystartade IT-bolag. Här började bland andra Icon sin äventyrliga bana.

Styrelsen fylldes med idel kända namn. Ytterst ansvarig var ordförande Björn Svedberg, en gång i tiden vd för Ericsson men fortfarande en tungviktare inom svenskt näringsliv.

Birgitta Johansson-Hedberg,

i dag vd för Föreningssparbanken, satt som ledamot. Familjen Wallenberg och familjen Rausing var också representerade.

Hur kunde en så kompetent styrelse göra så usla affärer?

Under 1999 sålde bolaget reklam för 3,5 miljoner. Kursverksamheten gav ännu mindre– drygt 1 miljon. Det året satsade ägarna ytterligare 187 miljoner kronor på äventyret.

Skulder på omkring 23 miljoner

Året därpå, när IT-bubblan börjat spricka, plöjdes 473 miljoner till ner i bolaget. Vid årsskiftet stod det klart att Kunskaps-tv gick med 198 miljoner i förlust.

I dag har bubblan spruckit. Bolaget är under rekonstruktion med skulder på drygt 23 miljoner.

Hur kunde det egentligen hända?

Fiaskot för digital-tv.

Söndagen den 31 oktober 1999 började tv-kanalen K-world sända. Faktaprogram och dokumentärer av högsta klass varvades med musikprogram och reseskildringar. Förebilden var Discovery och tv-recensenterna var lyriska. I alla fall de som hade tillgång till kanalen.

Enligt grundarna skulle K-world nå en miljon hushåll på premiärkvällen.

– Digitaliseringen kommer att gå oerhört fort, slog Annie Wegelius fast för alla som ville lyssna ett par månader tidigare.

Men där hade hon fel.

Tv-tittarna var inte intresserade. Boxarna kostade drygt 5000 kronor – fullt så häftigt var inte digital-tv. I januari 2000 hade bara 3000 hushåll investerat i den nya tekniken.

– I efterhand kan man ju säga att det var naivt att tro att digitalsystemet skulle utvecklas snabbare. Men det trodde ju alla då, säger Mats Arnhög.

K-world fanns även i kabel-tv-utbudet, men nådde ändå bara 300 000 tittare som mest. Och med få tittare – inga reklamintäkter.

Dyr teknik och försenad portal.

Raskt höjdes ambitionerna för kworld.se. Men den livsnödvändiga interaktiviteten försenades. I början av 2000 erbjöds fortfarande bara traditionella lärarledda kurser i lokal.

Att utveckla tekniken skulle visa sig dyrare än någon hade räknat med.

För att få valuta för pengarna ville finansiärerna satsa på företag – inte på en kunskapstörstande allmänhet. Kravet var att bolaget fokuserade på ”business-to-business”– det var ju vad konkurrenterna gjorde.

Undersökningar som visade att svenska företag satsade 20 miljarder på utbildning varje år, citerades flitigt.

– Företagen kommer att öka sina budgetar för utbildningsköp och då ska K-world vara där, sa Annie Wegelius.

Det fungerade. Nya investerare hoppade på, bland annat holländska Talpa Beheer.

– E-learning hade blivit en särskild bransch och investerarna var mer intresserade av det – inte av kanalen, säger Mats Örbrink, tv-chef från 1999.

Nu skulle Kunskaps-tv bli Europas ledande utbildningsföretag – för företag.

Och det var den nye vd:n Patrick Ståhle som skulle förverkliga den nya visionen.

Expansion och IT-feber

På våren 1999 jobbade ett tjugotal personer på Kunskaps-tv. Ett halvår senare var man 100. Att bolaget smittats av IT-feber var uppenbart.

De gamla lokalerna växte man snabbt ur. Flyttlasset gick till flashiga kontor vid Klarabergsviadukten. Två splitternya kontorslandskap med stöddigt röda heltäckningsmattor.

Annie Wegelius rekryterade raskt ett antal ”nyckelpersoner”, bland annat barndomsvännen Albert ”Lill-Abbe” Bonnier. Strategin var att locka till sig kreativa personer med mycket idéer som själva fick hitta på vad de skulle göra.

Och trots att bolaget knappt sålde några kurser alls – säljavdelningen pussade varje faktura de kunde skicka iväg– var Kunskaps-tv värderat till ofattbara två miljarder. Rådgivarna slogs om att få erbjuda sina tjänster. Snart fanns de ansedda konsultbyråerna Mc Kinsey och Pricewaterhouse på lönelistan.

Nu skulle den tidigare vd:n Annie Wegelius fokusera på utlandslanseringen och snart invigdes kontor i både London och München. Innan man ens hade fått snurr på verksamheten i Sverige skulle man erövra Europa.

Missbedömning av marknaden

Att inte heller företagen var intresserade av K-worlds tjänster blev tydligt redan på hösten efter jätteemissionen.

Att åka iväg på kurs var fortfarande ett alltför uppskattat avbrott i vardagen. Bara ett fåtal företag var villiga att byta det mot en dator på kontoret.

Volvo gjorde det – men de anställda kom inte ens åt internet när K-worlds kurs skulle dra igång.

I april 2001– drygt ett år efter det att IT-bubblan sprack – fastslog styrelsen att ”e-learningsmarknaden i Europa kommer att växa med över 100 procent årligen de närmaste fem åren”.

Anders Lönnqvist tvekar inte på frågan om vilka som var skyldiga till den missbedömningen.

– Grundare, styrelse och ledning.

Mobila gymnasiet kvar

När lågkonjunkturen så intog Europa och USA var utbildning det första företagen drog in på.

Sommaren 2001 fusionerades K-world med schweiziska Viviance. De hade fler kunder och en bättre programvara än sin svenska syster. Löftet löd: vinst första halvåret 2002.

Ett år senare är Mobila gymnasiet det enda som finns kvar. Skolan köptes för 36 miljoner hösten 2000. I dag behöver den 18 miljoner för att överleva.

Men enligt den nuvarande vd:n Paul Kingston är skolan en succé.

– Mobila gymnasiet är mycket framgångsrikt och ska definitivt fortsätta sin verksamhet. Investor söker vägar för den framtida finansieringen.

Övertygelsen om kommande framgångar går som en röd tråd genom historien om K-world.

När bolaget skulle erövra världen ställde både styrelse och ledning upp på intervju efter intervju. De bekymrade sig för svenskarnas bristande utbildning, hyllade e-learningens förtjänster och predikade kunskapssamhällets gryning.

Att i dag få någon av nyckelpersonerna att prata om sagan är omöjligt. Björn Svedberg hälsar via sin sekreterare att han aldrig pratar om de företag han är verksam i.

Patrick Ståhle hänvisar till Paul Kingston. Och Maria Borelius och Annie Wegelius menar att det gått för lång tid sedan de lämnade bolaget.

– Vi drog i gång ett bolag och vi hade en idé. Men sedan dess har vi tappat både makt och ägande. Jag blir lätt den som får ta på mig ansvaret för fyra år när jag bara var ansvarig för två, säger Annie Wegelius.

För två år sedan hamnade hon på en fjärdeplats på listan över Sveriges mäktigaste kvinnor. I år fanns hon inte ens med.

Under de senaste månaderna har hon jobbat som konsult åt en filmstudio i Spanien.

Maria Borelius bor i London och jobbar som frilansjournalist. Och Patrick Ståhle har gått tillbaka till mediebyrån Carat.

Björn Svedberg är fortfarande styrelseordförande. Och familjerna Wallenberg och Rausing har hittat nya projekt att satsa sina miljoner i.

Sagan om Kunskaps-tv slutar i en preliminär rekonstruktionsplan på Stockholms tingsrätt.

De 700 miljonerna har gått upp i rök.

De betalade för kalaset

Sagan om K-world

Värderade till 2 miljarder

Elisabeth Lindham