Ericsson-åtalet – en dålig thriller

"Alla chefer blånekar till att ha gjort något brottsligt"

Att läsa förundersökningen mot Sveriges största företag, Ericsson, är som att titta i utkastet till en dålig detektivroman.

Vad sägs om att detta jätteföretag, Sveriges stolthet, hade ett nummerkonto på UBS Bank på flygplatsen i Zürich, dit diverse chefer kunde resa och hämta ut miljoner i kontanter.

Ni kan se scenen ur en sämre thriller framför er: Ericssons lokale representant, Liss-Olof Nenzell, tar ut 50500 dollar i kontanter på flygplatsen.

Han lägger pengarna i en väska.

Han möter en annan tjänsteman från Ericsson, Christina Herrman, som tar emot väskan och försvinner i ett flygplan till okänd destination.

Det överlämnandet skedde den 28 januari 1999.

Varför skulle Herrman ha pengarna? Nenzell vet inte. I ett polisförhör säger han att hon väl behövde 50500 dollar för "kostnader".

Och Herrman, hon minns inget alls om pengarna.

50000 dollar var vid den här tidpunkten ungefär en halv miljon kronor.

Vid närmare eftertanke påminner det inte om en dålig thriller. Det påminner om ett litet skojarbolag, om en ohederlig försäljare av begagnade bilar, som förlagt bokföringen när Skatteverket kommer på besök.

Den 25 oktober 1999 överförde Nenzell 1050000 dollar till ett amerikanskt konto som tillhörde Bengt Forssberg. Forssberg var ansvarig för Ericsson i Latinamerika.

Vad skulle de pengarna användas till?

I ett polisförhör säger Nenzell att han fick order om att överföra pengarna till Forssbergs konto av - Bengt Forssberg själv.

En miljon dollar motsvarade cirka tio miljoner kronor.

När poliserna sedan frågar Forssberg säger han att han absolut inte känner till kontot.

-Tio miljoner rör det sig om, säger förhörsledaren, kriminalinspektör Lars Hammar.

- Ja. Mycket egendomligt, mycket egendomligt, svarar Forssberg.

Men det är egendomligare än så. Under tretton månader, från 1 juli 1998 till 31 juli 1999, betalade Ericssons huvudkontor ut 3,4 miljarder kronor för luftfakturor från 33 olika företag. Luftfakturorna upprättades efter en mall från Ericsson - det var ett sätt att trolla bort pengar och placera dem på nummerkonton i Schweiz.

3,4 miljarder är mycket pengar för vilket multinationellt bolag som helst. Men när Ericssons dåvarande vd Kurt Hellström tillfrågas av polisen om vem som ansvarade för pengarna och hur rapporteringen fungerade inom bolaget svarar han:

-Jag förstår inte varför dom skulle rapportera en sådan skitsak.

I går åtalades två höga chefer på Ericsson, fyra före detta höga chefer och en av bolagets revisorer för grovt försvårande av skattekontroll. Revisorn åtalas dessutom för grovt osant intygande.

Vad åtalet inte berör, men vad hela den enorma polisutredningen egentligen handlar om, är något annat.

Vad skulle Ericsson ha miljarder i snabba, svarta pengar till?

Rimligen handlar det om mutor för att kapa åt sig feta kontrakt. Polisen fick mycket riktigt tag i ett e-postmeddelande i Schweiz, där det framgick att Ericsson skulle betala 13000 dollar i terminsavgifter på ett amerikanskt universitet åt dottern till en framstående politiker.

Vem politikern är, och i vilket land han verkar, framgår inte. Chefsåklagare Lage Carlström har lagt ner den delen av förundersökningen.

De åtalade nekar till att ha gjort något brottsligt. Ericsson betalar advokater åt alla - utom den olycklige Liss-Olof Nenzell i Schweiz. Han skötte nummerkontona under växande ångest. När polisen gjorde husrannsakan hos honom fann de handskrivna lappar där Nenzell skriver att "upplägget håller på att spricka".

"Vad gör vi t.ex om jag helt plötsligt skulle bli arresterad? Hur agerar då bolaget?" skriver Nenzell med sin yviga stil.

Svaret har han fått nu.

Blåneka, minns inget - och skyll på Nenzell.

De åtalade:

Peter Kadhammar