Karl-Bertils Sverige är det Sverige som är vårt
Tv-helgen är här.
Det här lär väl inte överraska någon, men det program jag ser mest fram emot i morgon är ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton”, Per Åhlins och Tage
Danielssons saga om den 14-årige direktörssonen som bestämmer sig för att dela ut rika människors julpost i Stockholms slumkvarter.
Vi är många som ser just den där tv-filmen. 1,5 miljoner bänkade sig i fjol när klockan slog 19.00. Det är ingen Kalle Anka-siffra, men det är likväl rätt storartat.
Vad är det som lockar oss så mycket med just den där tv-filmen?
Det är en saga från det onda 1940-talet, med hakkorsflaggor och gengasaggregat. Det är också en saga från 1970-talet och nog kan man ana hur den tidens diskussioner om ekonomisk socialism och löntagarfonder surrar i bakgrunden.
Men det är, först och främst, en saga från en tid ”då man ännu kunde se fattiga människor gå omkring på gatorna”.
I centrala Stockholm, där jag arbetar, ser jag varje dag människor som är fattiga.
Och kanske finns förklaringen där, ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton” är en berättelse om ett land vi känner igen lite för väl. Vi vill väl inte ha det så där, men Danielssons och Åhlins bild av Sverige känns både gammal och ny.
Jag tänker på det där när jag läser om några utländska prestigetidningar om vårens kravaller i Husby.
”De svenska upploppen sätter fokus på en växande ekonomisk klyfta”, skrev den amerikanska högertidningen Wall Street Journal i maj.
Samtidigt tog brittiska Financial Times tillfället i akt att uppmana Sverige att utvärdera det politiska experiment som tagit oss från socialdemokratisk mönsterstat till oreglerat högervälde. Upploppen var bara ett symptom på en jämlikhet som rinner svenskarna ur händerna, enligt Financial Times.
I förra veckan uppmärksammades Sverige igen – nu för nazistanfallet i Kärrtorp. ”En våldsam attack vid en antirasistisk manifestation i Stockholm på söndagen visar att deltagarna har skäl att oroa sig”, skrev amerikanska CNN.
Den där blicken på oss, utifrånblicken, lyckas säga något om oss och tiden vi lever i som vi inte förmår formulera själva.
Få svenskar vågade prata om Husby-kravallernas sociala orsaker, om hur klyftor och orättvisor föder desperation och kriminalitet. Många svenska medier framhärdade i att kalla en fredlig manifestation som Kärrtorpsborna anordnade för ”antinazistisk demonstration” som ”urartade” när nazister anföll med flaskor och knallskott.
Kanske fungerar Tage Danielssons filmberättelse på samma sätt: I en tecknad skrattspegel får vi syn på något vi inte lyckats se själva.
Att det Sverige vi trodde vi lämnat med Karl-Bertil Jonsson finns kvar.