Bildts smutsiga affärer

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Bakom ett konferensbord och inför konstitutionsutskottet ropade den svenske utrikesministern: ”Jag har aldrig engagerat mig i skrupelfria företag”.

En absurt löjeväckande scen.

”Mina företag har varit framgångsrika”, fortsatte Bildt.

Han vet. De har betalat honom mångmiljonbelopp.

Bildt beskrev, skamlöst, sitt engagemang för Lundin Oil och Petroleum som ett fredsuppdrag. Han talade allvar med presidenten, Lundin borrade olja.

Human Rights Watch har i sin väldiga rapport sagt det nödvändiga om Lundin: Villkoren för de civila försämrades när Lundin drog i gång sitt oljeprojekt i söder. Delar av befolkningen drevs iväg, skogar skövlades, miljön förstördes.

Lundin är känd för sitt engagemang i särskilt ruttna diktaturer: Sudan, Libyen, apartheid-tidens Sydafrika.

Skumraskaffärer.

Bildt byggde ideologi över sin företagsverksamhet: När västvärlden kommer in, skyddas människorna. Sekler av kolonialism, folkutrotning och folkfördrivning skrevs ut ur historien av utrikesministern.

Bildt erkände bekantskap, fast ytlig, med den ryske oligarken Michail Friedman som blivit en av världens rikaste män genom att roffa åt sig av ryska folkets egendomar. De båda satt i ledningen för det internationella råd, som främjar amerikansk-ryska förbindelser. Bildt var också som ordförande i högerbolaget Kreab, ansvarigt för lanseringen av Friedmans väldiga Alfa-grupp. Den nuvarande utrikesministern introducerade oligarken för svenska näringsdepartementet. Ett vänligt handtag för att underlätta Friedmans inköp av Teliasonera.

Morgan Johansson frågade Bildt om han skulle anmäla sig som jävig när Friedman köper in sig i Teliasonera.

Bildt, oligarkens vän, låtsades inte ens förstå frågan.

Möjligen anser han, med sin måttlösa självuppskattning, att han står över lagar och normal politisk anständighet. Så kan hans svar på frågorna om Vostok Nafta tolkas.

Hans stora ekonomiska intressen i bolaget gjorde honom på inget vis olämplig att som regeringsmedlem mer än indirekt gynna företaget, förklarade Bildt. Miljonerna från Vostok Nafta kunde han inte avstå från. Som han sa: ”Det är så det går till.”

Affärslivsexperter, mäktiga institutionella placerare, erfarna börskommentatorer, hävdar motsatsen. Vostok Naftas belöning av Bildt var något helt exceptionellt, långt borta från normala bolagsregler.

Utfrågningen var i stort sett en effektiv demaskering av Bildt. Han sålde en gång ut sina politiska erfarenheter till företag som bjöd goda villkor. Hans politiska kapital var därmed förbrukat.

Några supporters har han kvar. Per Bill och Mauricio Rojas ställde så menlösa, svassande frågor att Bildt symboliskt kunde putsa skorna med dem.

OS