Tyskland – mer Verdi än Wagner

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Matchdag. Vaknade med tandvärk och Die Zeit. Den feta och progressiva tidningen gav, långt i förväg, alla svar: Sverige är den idealiske motståndaren. Sverige är ett stort land med få invånare, utan förflutet och med kvinnor vid makten. Det blir en stor kamp och vi vinner. Som 1974. Svårt att leta fram invändningar, möjligen till påståendet att kvinnorna styr.

Fotbollen har det senaste året angripits obehagligt grovt av oändliga korruptionsaffärer och rasistutbrott. I går visade sig ett annat hot: historiens mördande upprepning.

Långt före avspark fanns facit: Sverige har inte vunnit en enda VM-match mot Tyskland sedan 1958. Tyskarna har tagit sig till semifinal eller final i vartenda VM med fyra små undantag. Tysk tvåmålsledning redan innan matchen börjat. Ja, formellt tog det tolv genanta minuter innan tyskarna med två mål avslöjade den ängsliga, långsamma svenska backlinjen.

Folket i värdnationen kunde med fryntligt självförtroende förvandla sig till dansande, sjungande statister, klädda i gult, rött och svart – segerfärgerna.

För första gången på 28 år följer jag ett VM via tv:n. Värre än Alexander Östlund. Jag iakttog Jürgen Klinsmann, den tyske coachen. Tunn och vältränad som under de dagar han vann europeiska skytteligor och ledde sitt land till VM-seger 1990. Den tyska återföreningens år. Öst och väst smälte samman i en monetär union den 1 juli. Samma dag gick landet till VM-semifinal. Helmut Kohl dömde matchen, han kom förresten från Österrike.

Jag minns den store Franz Beckenbauer från Milano denna 1 juli 1990. Han sa åt oss journalister och hela världen, att Tyskland redan var bäst: ”När vi dessutom kommer att vara förenade med Östtyskland, ja då kommer övriga världen att få studera oss med beundran.”

Klinsmann skulle aldrig ha uttryckt sig så bayerskt. Han skulle inte ens ropa med i det uppiggande slagordet: ”Hurra, hurra, die Deutschen die sind da.”

Klinsmann började sitt yrkesliv som bagare och blev med tiden en av De grönas vänner, stödde Amnesty och förklarade sig vara vän till djuren innan han for till USA. Han känner den tyska sårbarheten. I USA 1994 såg jag honom lämna planen gråtande. Förlust mot Bulgarien i kvartsfinalen och Klinsmann dolde sitt sorgsna ansikte i Hristo Stoitjkovs tröja (nummer 8).

Fotbollsmyten berättar att tyskarna, om de kommit från väst eller öst, varit fotbollens kamrerer eller knektar. Inriktade på att snåla ihop till seger, gärna med hjälp av ett slags pansarfotboll. Fördomarna om ”det tyska” projiceras rakt in i landslaget.

Tyskarna har annars dekorerat och lyft fotbollen till högsta konstnärliga nivå med hjälp av efterkrigstidens store Fritz Walter. Fyllt på med Franz Beckenbauer, som spelade världens vackraste försvarsspel. Han och tekniker som Overrath, Höness, Rummenigge har förenats med kliniskt effektiva avslutare som Seeler och Gerd Müller.

Årets tyska lag strålar inte av stjärnor: en världsmålvakt och Michael Ballack. Sedan unga, ambitiösa spelare från den inhemska ligan. Det kunde se tunnare ut än det svenska laget. Kanske också mindre välutbildat. Mot den minutiöse teknokraten Lagerbäck stod Klinsmann, entusiastisk anhängare av amerikansk management-ideologi och med rader av usla träningsresultat. Ändå, i 45 minuter pågick tysk fotbollsuppvisning, mer Verdi än Wagner. Med tiden förvandlades konsten till skotträning. Ballack mätte sig mot Andreas Isaksson. Den enda match Sverige vann.

Den tyska normaliseringen tycks ha frigjort fotbollsideologin. Inget nationellt trauma att besegra som 1954, strax efter krigsslutet eller 1990 vid återförningen. Den svåra och svarta historien är övervunnen.

Fotbollstruppen förenar harmoniskt och elegant invandrade målmaskiner från Polen, östtyskar och några få utlandsproffs. Ingen behöver Glenn Strömbergs analytiska geni för att förstå det tyska spelet: pålitlig målvakt, en något darrig backlinje där Christoph Metzelder tycks grubbla över sin sega hälseneskada medan Philip Lahm med hjälp av Bastian Schweinsteiger springer sönder motståndarnas högerförsvar. Michael Ballack har suverän överblick, teknik och förmåga att förstå spelets flera moment snabbare än andra. Sedan sköter ”der Lukas”, som han kallas, och Miro Klose om målskyttet.

Tyskland började bygga sin segerkatedral i München i går.

Mitt i den tyska glädjefesten och fotbollsuppvisningen en sorgesång: stora spelare som Zidane och Henke Larsson spelade båda ett VM för mycket.

Olle Svenning