Sydafrika förtjänar ett nytt, bättre ANC
ANC kommer att vinna Sydafrika igen. Det finns inga tvivel. Den enda frågan inför morgondagens val - det femte sedan landet blev en demokrati 1994 - är egentligen hur hårt maktpartiet kommer straffas i röstbåsen.
För trots enorma framsteg när det kommer till fattigdomsbekämpning, demokratisering och välfärdsutbyggnad så finns det mycket för Sydafrikas väljare att vara besvikna på:
En stagnerad ekonomi, korruptionsskandaler, president Jacob Zumas skattebetalade bygge av privata godset Nklandla, blodiga arbetsmarknadskonflikter och att vissa spår från apartheidtiden syns för väl.
Vänder sig mot ANC
Ännu i dag ägs 80 procent av all mark av vita, 70 procent av alla chefsjobb innehas av vita. Trots att åtta av tio sydafrikaner är svarta så tjänar nio procent av landets vita befolkning sex gånger mer än hela landets svarta befolkning.
De svartas inkomster ökar, men det kommer dröja 50 år innan de är ikapp de vita. Sex av tio svarta är arbetslösa när bara fyra av hundra vita är det.
På kort tid och av olika skäl har ärkebiskop Desmond Tutu, förre finansministern Trevor Manuel, förre kommunikationsministern Pallo Jordan, knallröda metallarbetarfacket Numsa och Ronnie Kasrils, som ledde ANC:s gerillaarmé MK och sedan blev landets underrättelseminister, vänt sig mot ANC.
Men det värsta är kanske ändå skolmisslyckandet. Trots enorma satsningar på skolan får det inte effekt på utbildningsnivån. En två år gammal skandal i provinsen Limpopo är särskilt illustrativ för det sydafrikanska utbildningssystemets problem.
Svek mot Mandelas idé
Trots löften om utbildningssatsningar gapade skolornas bokhyllor tomma. I den fattiga provinsen lyckades delstatsregeringen inte förse eleverna med böcker trots en utbildningsbudget på 15 miljarder kronor.
Företaget som skulle leverera böckerna berikade sig på skattepengar och när skolböckerna till slut hittades brända och sönderslitna var skandalen ett faktum.
Det demokratiska Sydafrika vilar på en kompromiss där den vita minoriteten tilläts behålla den ekonomiska makten om de gav upp det politiska maktmonopolet. Bakom en revolutionär retorik har ANC blivit något av ett socialdemokratiskt mittenvänsterparti. Det var genom massiva utbildningssatsningar - inte hårdhänt omfördelning - de svarta tids nog komma ikapp, det var Nelson Mandelas politiska idé.
När inte skolan levererar är det ett direkt svek mot det löfte Mandela-generationen gav sitt folk inför valet 1994.
Men ANC kommer vinna, som sagt. Demokratiska val i Sydafrika är, lite tillyxat, fortfarande en fråga om hudfärg. Landets svarta befolkning kommer i stor utsträckning rösta på ANC och väljare med rötter i Europa och Asien röstar på andra.
Saknar demokratisk legitimitet
Inte ens det växande oppositionspartiet Democratic Alliance utgör något hot mot ANC:s fortsatta maktinnehav. De saknar dessutom den demokratiska legitimitet man får av att befria ett folk från diktaturens rasistiska bojor.
Men det skulle verkligen tjäna Sydafrika om ANC:s maktställning nu kunde utmanas. Maktarrogansen och korruptionen behöver få sina straff.
Kritiska ANC-sympatisörer i Sydafrika tror att det kan räcka med att partiets väljarstöd hamnar under 60 procent för att president Zuma och människorna han omger sig med sparkas ut. Förre presidenten Thabo Mbeki försköts ju av ANC när han blev ett sänke för partiet.
Låt oss hoppas.
En sak är klar. Att det ens kan hållas ett val i Sydafrika i morgon är en triumf för den unga demokratin.
Men ANC förtjänar bättre än att styras av Jacob Zuma och Sydafrika förtjänar bättre än det ANC som styr landet i dag.