Det som de inte talar om längre
Kring Youngstorget i centrala Oslo hänger Arbeiderpartiets valaffischer mitt emot byggnader vars fönster täckts över med plywood.
Fotografier på Jens Stoltenberg och Jonas Gahr Støre som hängts upp så att de står öga mot öga med fönster som blåstes ut 22 juli 2011.
I dag går 3,6 miljoner norrmän till valurnorna för att välja vilka partier som ska få styra landet under de närmaste fyra åren. Det är också det första stortingsvalet sedan terrorattackerna i Oslo och på Utøya sommaren 2011.
Det är ett faktum som borde märkas i valrörelsen.
Men – och om detta verkar norrmän, från höger till vänster vara överens – det gör det inte. En politiskt motiverad attack mot arbetarrörelsen, regeringen och ett socialistiskt ungdomsförbund har blivit en apolitisk händelse.
Ett nationellt trauma, javisst. Men inget som har någon bäring på vilka frågor som bör diskuteras inför stortingsvalet.
Efter bombdådet i Oslo och massakern på Utøya uppmanades norrmännen – på statsminister Stoltenbergs initiativ – att möta hat med kärlek, terror med solidaritet och extremism med demokrati.
Och så blev det. Även om en del tycks ha missat det aktiva i att ”möta” extremism och hat.
Avfärdat diskussionen
När man pratar med människor – vanliga väljare och valarbetare – tycks en del mena att ett demokratiskt val och ett fredligt maktskifte är en passande nesa för högerextrema terrorister.
Samtidigt ser det ut som om det högerpopulistiska Fremskrittspartiet – där Anders Behring Breivik själv var medlem under några år – kommer få ministerposter i en regering ledd av de svenska moderaternas systerparti, Høyre.
Diskussionen om det ideologiska komplex Breivik bekänner sig till kom aldrig riktigt i gång.
Försök att prata om förekomsten av rasism och muslimhat har av högerdebattörer – både i Sverige och Norge – avfärdats som det verkliga hotet mot yttrandefriheten.
Önskar en rannsakning
I norska Dagsavisen skriver Hege Ulstein hur Norge i stället för en uppgörelse med högerextremism har kastats in i en debatt om att man minsann måste få tillåtas ha samma åsikter som Breivik. Hon vittnar om hur Oslo tapetserats med klistermärken där sloganen ”Ja til ytringsfrihet” tryckts över det nazistiska solkorset.
Ulstein önskar att rannsakningen av den politiska delen av 22 juli-attacken kan börja när den norska valrörelsen är över. Att tystnades tid är förbi.
Bättre sent än aldrig.
Kanske kan Sverige då – inför våra egna val nästa år – göra det samma.