Förortstjejerna lät sig inte kuvas
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-01-26
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Den 8 mars 2003 samlades 30 000 personer på Paris gator. Deras paroll var ”Varken hora eller kuvad”. Marschen som började i förorterna, med bara sex tjejer och två killar, hade rört sig genom landet och blivit till en stor folklig protest.
I förra veckan kom initiativtagaren Fadela Amara till Stockholm. Hon är dotter till algeriska invandrare och uppvuxen i förorten Herbet utanför Clermont-Ferrand. Under 1990-talet såg hon hur de franska förortstjejernas liv och frihet hotades. Den 4 oktober 2002 brändes Sohane, 18 år, till döds. I ett soprum. Av sin pojkvän. Men det var bara den yttersta punkten på en skala av stenhård social kontroll, glåpord och gruppvåldtäkter som drabbade allt fler flickor.
För Amara är kopplingen mellan sociala orättvisor och könsförtryck uppenbar. Hon ger marginaliseringen av förorterna och den strukturella rasismen ansvar för flickornas helvete – utan att för den skull göra de förtryckande pojkarna och männen fria från skuld.
När männen i förorterna blev arbetslösa tog deras söner över som familjernas överhuvuden. Sönerna kände utanförskap men märkte att de kunde vinna respekt som ”riktiga män” och tog makten över det allra närmaste: sina systrar. Du får inte sminka dig. Du får inte träffa killar. Du får inte utbilda dig och du kan glömma att ha kul.
Med tiden utvecklades broderns makt över systern till killarnas makt över tjejerna. Numera gäller det inte bara att försvara familjens rykte utan hela det egna kvarterets. Flickorna som inte tiger och inte står ut – som vägrar acceptera reglerna och som fortsätter med tajta toppar, smink och pojkvänner de själva har valt – straffas hårt. Med dem tar sig pojkarna alla möjliga förnedrande friheter.
Pojkarna som inte hänger på chauvinismen kallas ”clowner” och får stryk. ”Det är svårt att föreställa sig vad de homosexuella får stå ut med. De har det fruktansvärt”, skriver Amara i boken ”Varken hora eller kuvad” (Pocky).
Fadela Amara och hennes folkrörelses styrka är förmågan att länka samman alla goda krafter och att se hur olika förtryck hänger ihop. Det är något helt annat än att hamna i den naiva fällan ”löser vi det ena (ras- och klassförtrycket) så kommer vi automatiskt att lösa det andra (könsförtrycket)”.
För folkrörelsen ”Varken hora eller kuvad” är förortstjejernas situation huvudsaken, de ÄR ju förortstjejerna. Men på marschen genom Frankrike välkomnades och anslöt sig många andra: kvinnor från rikare miljöer som berättade om samma manliga kontroll och våld. Killar som inte stod ut med myten om ”den riktiga mannen”.
”Vi förstod att ett tabu var på väg att försvinna, ett tabu som varit så omfattande att det varit svårt att förutse rörelsens genomslag. Behovet att få yttra sig var otroligt!” skriver Amara.
Kampen mot könsförtrycket, mot könsrollerna som för med sig sådant elände, är här och nu och på allvar. Den kan aldrig kallas marginell för den formar våra liv och vilka vi blir. Se bara på ”Varken hora eller kuvad”, som nått rakt in i hjärtat på så många.