De vulgära moralisterna
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-05-21
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Förra veckan tog riksdagen det första av två beslut som ska göra det olagligt att hetsa mot homo- och bisexuella. Tasso Stafilides, öppet homosexuell riksdagsledamot för vänsterpartiet, berättade i debatten om de hot han får.
”Utrota bögpesten”, ”Homosexualitet är en psykisk sjukdom som måste utrotas”, ”Samhället måste göra sig av med er rövpackare”, väser hetsarna. De gör ännu inget förbjudet.
Riksdagsbeslutet om den utvidgade hetslagen har föregåtts av en märklig debatt om religionsfrihet. Tidningen Kristdemokraten tycker rentav att lagändringen är pervers: ”De politiker som vill ta till lagstiftning för att förhindra människor att de har en åsikt och en tro, tror sig göra demokratin en tjänst, men har en perverterad syn på demokrati.”
Det kristdemokratiska husorganet är överens med partiets riksdagsledamöter. Ett förbud mot hets mot homosexuella skulle hota den fria predikorätten. Kyrkorna skulle snärjas och kontrolleras av staten.
Mot bakgrund av den argumentationen kan man fråga sig vad som egentligen sägs i svenska kyrkor. Och dra internationella paralleller. Apartheidförespråkarna i Sydafrika använde sin kristna tro för att legitimera förtrycket av svarta. Var det okej?
Kristdemokraternas motstånd mot den nya hetslagen ska ses för vad det är: ytterligare en konsekvens av partiets aversion mot homosexuella. Det är inte främst försvar av religionsfrihet, utan uppfattningar om perversitet, som ligger bakom kristdemokraternas nej. Partiet har, ända sedan sin begynnelse, aktivt motarbetat all politik som gör homosexuella till människor med samma rätt som andra.
”Vi vill att lagstiftningen klart markerar att äktenskapet och den heterosexuella familjen är dess grundläggande enhet. Vi menar också att samhället inte får vidta åtgärder som kan förleda personer med svag könsidentitet, framför allt unga, till homosexualitet”, skrev kristdemokraterna i början av 1980-talet.
”Homosexäktenskap slår grunden för hela familjerätten [...] har man väl accepterat homosexäktenskap återstår inte längre några rationella skäl att inte tillåta månggifte – polygami”, sa Alf Svensson när riksdagen skulle besluta om rätten att ingå registrerat partnerskap.
”Vi vill inte att valet bara ska handla om pengar, vi vill ha med det etiska perspektivet i valrörelsen också”, sa den kristdemokratiska riksdagsledamoten Chatrine Pålsson i Dagens Nyheter den 2 maj. Hon lovade att göra homoadoptionerna till en valfråga: ”Adoptivbarn ska inte utnyttjas i spelet för homosexuellas jämställdhet.”
Det går med andra ord en rak linje från 1980-talets kristdemokratiska svammel om den heterosexuella familjen som samhällets grundläggande enhet till dagens kristdemokratiska motstånd mot hetslagar och homoadoptioner. När riksdagen den 5 juni tar beslutet som låter homosexuella prövas för adoptioner på samma sätt som heterosexuella, blir det ännu tydligare.
Partiet som utvecklats till den svenska politikens reaktionära slasktratt kommer knappast att låta en så radikal reform för sexuellt likaberättigande gå igenom utan strid. Moralkonservativa krafter visar sig ständigt vara de mest vulgära av dem alla.