Finns det inga politiker som älskar politik?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-10-20
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Tillbaka till Stockholm, äntligen befriad från krämarhögern. Annika Billström blev socialdemokratins mest framgångsrika politiker, trots allt förtal, också från partiledningen.
Bland pappershögarna på arbetsbordet hittar jag ett par aptitliga böcker. Den ena från Fröding-sällskapet, den andra 700-sidor av Mikael Wiehes noter och texter.
Fröding skriver: ”Tids nog kommer du som ett gammalt med vederbörlig stämpel försett dokument inläggas på din plats i det juridiska ämbetsmannaarkivet, och då är det för sent att suga honung ur flickläppar”.
Som en kommentar till Björn Rosengrens avgång.
Wiehe är mer avskalad i sin sammanfattning: ”Allt bara rasar. Allt går i kras, allting går sönder och allting går av”.
Tiden har kommit att minnas Rosengren. För egen del påminner jag mig en höstlunch med en något festtrött minister: ”Fan, det förstår ni väl att det också var av ren fåfänga jag ville bli minister”, sa han.
Han gillade kärnkraft men sa ingenting om kärnvapen och det kan göra detsamma, eftersom han tackade nej till att bli försvarsminister.
På flyget från London försvinner för en stund de stora mediala och politiska topphistorierna: konservative premiärministern John Majors fyraåriga hemliga förbindelse med en partikamrat och Svennis kanske fyra dagar långa relation med en duktig journalist. Så snart jag passerat den svårforcerade Arlanda-spärren upprepas allt, fast på svenska. Rosengrens skilsmässotrassel. Erik Åsbrink med tämligen ny hustru porträtterade som två nöjda Sankt Bernardshundar i Otto Sjöbergs tidning.
Finns det inga politiker som älskar politik?
Personkemin mellan Björn Rosengren och Olof Palme fungerade, läser jag i tredje delen av Thage G Petersons omfångsrika boksvit. Peterson berättar på 400 sidor om sin oerhörda kärlek till ledaren. Han var inte ensam om känslan: ”Rörelsens folk älskade Olof Palme. Från första stund”. Ingen hade, får vi veta, närmare till Palmes förtroende än Thage. Fast, som Peterson skriver: ”Det är mänskligt och vanligt att öka betydelsen av sin egen roll och sina egna insatser.”
Vid ett snabbesök på regeringskansliet hörde jag bullrande skratt över Thages bok: ”Har du lagt märke till att han letat fram särskilt jävliga Palme-citat om personer som var Thages huvudfiender?”
När Sten Andersson drog sig tillbaka kämpade Thage G hårt för att han skulle belönas med Illis Quorum av artonde storleken, den högsta och största: ”Vi förstod Thages kamp först när han själv lämnade regeringen”, sa ett mångårigt statsråd: ”Prejudikatet var upprättat. Thage själv kunde kvittera ut sin medalj av artonde storleken. Att bäras i kedja runt halsen”.
Äntligen har jag hittat ett tungt argument för Jimmy Carters fredspris. ”Det var Carter som drev mig att lämna demokraterna”, berättar George Bushs krigiska men skarpa rådgivare Condoleezza Rice i tidskriften The New Yorker. Hon var hon på väg att bli konsertpianist fast förälskade sig i Vita huset.
Rice säger att Bushs främsta egenskap är hans fina intuition. Synd att den är så ensidigt våldsfixerad. Han önskar ”evigt krig”, skriver en av tidningens kolumnister.
Tidskriften intervjuar påpassligt George F Kennan, 94, och USA:s antagligen främste utrikespolitiske strateg någonsin. Han talar om USA:s nära förestående Irak-krig: ”Det förefaller mig sakna proportioner i förhållande till riskerna. Jag har inte sett att det föreligger några realistiska planer för den oerhörda förvirring som kommer att uppstå i Irak sedan diktatorn eliminerats”.
En verserat diplomatisk omskrivning för meningen: kriget är rena galenskapen.