Maskrosflickan Åsa Linderborg
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-04-30
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Jag tänker på Aftonbladetskribenten Åsa Linderborg som maskrosungen, maskrosflickan. Själv verkar hon inte vilja se sig själv så:
”Jag ville inte skriva en bok om mig själv. Det är besvärligt att jag över huvud taget måste omnämnas i den här boken”, säger hon.
”Mig äger ingen”, Åsa Linderborgs bok om sin far härdarmästare Leif Andersson, har fått strålande recensioner. En underbar svensk klassiker, kan de sammanfattas.
Jag tillhör de hänförda. Åsa Linderborgs hybrid mellan roman och självbiografi sipprar av villkorslös kärlek, men saknar aldrig klarsynt realism. Det gör inte heller Åsa Linderborg när hon talar om sin far.
”Min pappa tvättade sig inte, men han städade jämt. Han var en stolt metallarbetare, men han hatade jobbet. Han älskade sin fru, men han gjorde så hon gick. Han var övertygat vänster, men han hatade plakat. Han var lika sammansatt som alla människor, klasser och rörelser”, säger hon.
Åsa Linderborgs mamma bröt upp från hemmet och lämnade dottern hos sin far. ”Jag tyckte så synd om pappa att jag gav honom det finaste jag hade”, förklarade mamman.
Livet med pappan blev lika sammansatt som hans natur. Materialistiskt torftigt men känslomässigt varmt. Över alltihop alkoholens ångor, tilltagande med åren. Kärlek och svek om vartannat.
Å ena sidan: ”Jag var första barn på dagis. Hade pappa mycket att göra på jobbet var jag där innan det ens hade öppnat.
–?Det kommer snart nån, sa han och släppte av mig utanför porten.
Jag stod ensam i mörkret invid den låsta tvåvåningsbyggnaden i vitt tegel och tittade upp mot hyreshusen där kökslamporna tändes en efter en. Spottade gult snor i snön, drog in händerna i jackärmarna. Trampade på stället för att hålla kylan och rädslan borta.”
Å andra sidan: ”Det fanns alltid pengar till ett paket turkiska, vi åt kräftor flera gånger i veckan när det var säsong. Han stod beredd med tumstocken för att mäta de största, som han ville att jag skulle ha. Sedan satt vi framför teven med varsin handduk i knät, sörplade och pillade. Pappa såg till att min skalhög var lika stor som hans.”
Jag läser ”Mig äger ingen”, jag läser andra som skriver om boken och jag tänker: Är det en bok om arbetarklasserna – de intellektuella, skötsamma och marginaliserade? Är det en bok om manlighet, faderskap och utanförskap? Är det en bok om alkoholism, eller en om kärlek?
Det är det nog. Alltihop samtidigt. Det finns många slutsatser att dra, många paralleller att göra. Det är väldigt lätt att upphöja den här boken till samhällsdebatt och samhällskritik.
För egen del vill jag hålla kvar berättelsen nere på marken. Fortsätta se människorna och deras kärlek som griper mig så djupt. Inför Åsa Linderborgs blick är ingen bara sin klass eller sitt arbete eller sin sjukdom. Alla existerar som sina egna och blir sedda så. Människan drunknar aldrig i samhällsanalysen.
Det krävs en äkta maskrosflicka för att först ha en sådan uppväxt, sedan skildra den med sådan värme och kärlek.