Vad tjänar Sverige på ett nedlagt institut?

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Något mer än fyra rader, satta i en smal spalt. Mer behövde egentligen inte den nya regeringen för att avveckla ett nav i svensk arbetslivsforskning.

”Regeringen har aviserat kraftiga åtgärder för att minska den statliga byråkratin. Som ett led i denna process föreslår regeringen att Arbetslivsinstitutet läggs ner per den 1 juli 2007”, står det under utgiftsområde 14 i årets budgetproposition.

Sedan följer några förströdda meningar om att regeringen kan tänka sig att återkomma med synpunkter på om någon del av institutets verksamhet, trots allt, kan vara värd att rädda.

Slutklämmen kan dock inte misstolkas.

”Från och med 2008 bedömer regeringen att anslaget kan tas bort från statsbudgeten.”

Verksamheten som drivits i nuvarande form sedan 1995 ska upphöra. Fyra hundra anställda från Malmö i söder till Umeå i norr får söka sig en annan arbetsgivare. Forskningsprojekt om till exempel arbetets organisering, hälsorisker i arbetslivet och migration kommer att avbrytas.

Dessutom försvinner utbildningen i företagshälsovård, liksom kurser i bland annat ergonomi och beteendevetenskap. Lokala nätverk av företagare, fackliga företrädare och forskare kommer att lösas upp.

Vad som händer med institutets unika bibliotek och databaser kan ingen i dag svara på.

Risken är stor att Sverige förlorar sin ledande ställning när det gäller praktisk arbetslivsforskning.

Framför allt slås ett mångårigt samarbete mellan arbetsmarknadens parter, inte minst de fackliga organisationerna, och forskningen sönder. Själva förutsättningen för en utveckling av arbetslivet?–?och en fantastisk ökning av produktiviteten?–?byggd på gemensamt skapad kunskap eroderas.

Som om inte svenskt arbetsliv ändå påverkades av internationella, läs amerikanska, modenycker.

Allt för att regeringens blickar råkade falla på Arbetslivsinstitutet i jakten på ”byråkrati”?

Knappast.

Beslutet att avveckla Arbetslivsinstitutet är naturligtvis politiskt. Det finns inget intresse för en statligt finansierad forskning med utgångspunkt att skapa ett ”arbetsliv med goda villkor och utvecklingsmöjligheter”. I synnerhet inte om den ofta bedrivs tillsammans med löntagarnas organisationer.

Regeringen ogillar den kunskap institutet skapat. Den ser inget behov av studier av fysiska och psykiska skador i arbetslivet, eller av forskning om arbetslivets etniska delning. Och den ser naturligtvis inget som helst behov av en forskning som tar sin utgångspunkt i de erfarenheter de anställda eller deras fackliga organisationer bär på.

Just därför är Arbetslivsinstitutets framtid inte bara en angelägenhet för arbetsmarknadens parter. Det handlar om Sveriges ställning som kunskapsnation.

Med fyra lojt formulerade rader vill regeringen lägga ner en kunskapsinstitution därför att den ogillar institutionens resultat. Det borde oroa alla som tror att kunskap är grunden för ett demokratiskt samtal.

Ingvar Persson