Miljöpartiet är inget lydparti

Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-10-28

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Ända sedan valnatten har det funnits en knappt hörbar underton i borgerliga kommentarer till det politiska läget. En önskan om ett slags stöd, mest från de gröna.

När det nära samarbetet inom oppositionen nu tar en paus har de där kommentarerna blivit klarare. Nu är det, får vi veta, Miljöpartiets tur att agera vågmästare.

Ett eko av den ständiga socialdemokratiska längtan efter blocköverskridande överenskommelser för att minimera politikens osäkerhetsmoment, väljarna.

Om den borgerliga alliansen hade varit en riktig koalitionsregering kanske det skulle ha fungerat. En flerpartiregering har behov av majoritet i parlamentet. Den riskerar annars att hamna i omöjliga situationer där regeringens sammanhållning ställs mot kravet på fler riksdagsröster.

Regeringen Reinfeldt är dock knappast en vanlig koalition. En sådan förutsätter att partierna som ingår har möjlighet att bryta upp. Det är svårt att se Maud Olofsson, Jan Björklund eller Göran Hägglund skulle kliva av regeringsarbetet utan att samtidigt ta sina partier med sig i avgrunden.

Att fortsätta samarbetet, på de villkor Moderaterna bestämmer, är ett erbjudande de helt enkelt inte kan tacka nej till.

Under Göran Persson fick det svenska politiska språket ett nytt begrepp, stödpartier. Fredrik Reinfeldt har skapat behov av ännu ett med svag doft av sovjetisk efterkrigstid. Lydpartier.

En slutsats är att det knappast finns något utrymme för Miljöpartiet att spela den så eftertraktade rollen som vågmästare. För vilket förhandlingsutrymme har egentligen ministrarna i de grönas hjärtefrågor? Kärnkraftsfrågan är avgjord, liksom frågan om nya motorvägssatsningar. I klimatfrågan vill statsministern inte höra talas om nya restriktioner, och vinterns vargjakt planeras i dagarna.

Dessutom ligger den så kallade jobbpolitiken fast.

Det blir inte mycket kvar att väga av.

En annan slutsats borde vara att de krafter i socialdemokratin som reflexmässigt ropar på ett slut för blockpolitiken har sämre på fötterna än vanligt. Vilka skulle Socialdemokraterna samarbeta med?

Jan Björklunds bombliberaler? Maud Olofssons låglönecenter? Eller Göran Hägglunds försvinnande kristdemokrater?

Blockpolitiken ser inte ut att försvinna i brådrasket.

Följ ämnen i artikeln