Hollywood har inte hört talas om Fälldin
I filmens värld kan mördaren bli en polis. Där kan statsministern förvandlas till någon han inte var.
I det nya mediala landskapet måste man sticka ut för att märkas. Politik blir underhållning eller så är det tvärt om underhållningen som blir politik.
Aldrig har väl politiken att varit så närvarande som den kommer att vara på Guldbaggegalan nu på måndag. I svensk film är det politiken som får stå för det vassa och obekväma. Filmen ”Call girl”, som fått elva nomineringar, handlar till exempel om Geijeraffären som briserade i mitten av 70-talet.
En rad politiker anklagades då för att ha gått till prostituerade. Den socialdemokratiske justitieministern Lennart Geijer var en av dem. Centerledaren Thorbjörn Fälldin en annan.
Men filmen handlar som bekant om statsminister Olof Palme. Eller i varje fall någon som är förvillande lik Olof Palme.
Filmen är fruktansvärt lång och jag tror att det beror på att regissören tvingats lägga till en lång scen där statsministern plockar upp en prostituerad skolflicka på ett hotellrum. Den scenen plus en lika seg polisjakt skulle väl borga för kassasuccén.
Namnet Olof Palme skulle ju till och med kunna sälja filmen utomlands, för vem i Oscarsjuryn har hört talas om Geijer eller Fälldin?
Resultatet blev i varje fall en delvis dålig film som aldrig kommer att slå utomlands. Den suraste eftersmaken är ändå att Olof Palme pekas ut som den sexköpare han aldrig var.
Familjen Palme har stämt filmens producent för förtal av avliden. Justitiekanslern väcker inte åtal, men förhoppningsvis går familjen vidare. I vilket fall hoppas jag att de som sannolikt vinner baggarna på måndag också skäms en del när de står uppe på scenen.
Den som tror på den gudomliga rättvisan noterar att även dokumentärfilmen Palme har nominerats till tre baggar. Den är ju snarare en devot beskrivning av Palme och en skrämmande redogörelse för det hat han mötte. Vi som sett filmen på tv noterade hur kyparna bar in champagne på ett fullsatt Operabaren.
Intrycket blev att kroggästerna skålade för Olof Palmes död.
Den scenen är inte heller sann. I själva verket höjde skådespelaren Claire Wikholm rösten i avsky för detta tilltag. Kyparna bad om ursäkt och glasen bars ut odruckna. Det var många som sörjde Olof Palme.
Men i filmens värld kan mördaren bli en polis. Där kan statsministern förvandlas till någon han inte var. Så ruckar underhållningsbranschen på historien och till slut vet vi inte vad som är sant.
För den som fortfarande söker sanningen återstår ändå en nominerad film. ”Searching for Sugar Man” är den verkligt sevärda filmen som förhoppningsvis vinner sina baggar. Filmen handlar om sångaren Sixto Rodriguez som bland annat skrivit sången ”This is not a song, it’s an outburst or the establishment blues”.
Se ”Sugar Man”. Den handlar inte om politik. Den är politisk.