Gratis universitet eller god barnomsorg?
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-12-20
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Utbildning, utbildning, utbildning. Så sammanfattade Tony Blair de viktigaste politiska uppgifterna, när han och new labour var unga.
Sex och ett halvt år senare upprepar han budskapet men med tillägget att högre utbildning måste kosta, närmare bestämt drygt 40 000 kronor terminen för de förnämsta och mest attraktiva universiteten: Russell-klubben. Andra universitet tvingas ta lägre avgifter för att värva studenter. Graderingen av olika universitet blir synlig.
Blair hotar avgå om parlamentet röstar nej. Drygt 150 labour-ledamöter är motståndare till att sätta prislappar på universiteten. De konservativa säger också nej. Partiet vill skära ned antalet universitetsstuderande. Billigare för staten och tryggare för samhällshierarkin. Liberalerna har tagit över vänsterargumenten: universiteten ska inte finansieras med högre avgifter utan med ökade skatter för de rikaste.
Radikala ekonomer på London School of Economics och tidskrifter som New Statesman hyllar Blair: äntligen en reform som tar från de välbeställda och ger till den stora underklassen.
Studenter från, låt oss säga, den femtedel som lever under fattigdomsstrecket, får kraftiga avgiftsrabatter plus hyggligt tilltagna stipendier. Övriga får betala fullt ut. Därmed rinner studiekapital över från de välbeställda till de fattiga. Dessutom, resonerar ekonomerna, i dag är det brittiska arbetare som via sina skatter subventionerar utbildning för de blivande välbeställda klasserna.
Studielånen, som är de höga terminsavgifternas förutsättning, behöver inte betalas av förrän efter examen och bara om årsinkomsten klättrar över 225 000 kronor.
Strategin äventyrar new labours förankring i medelklassen. Gordon Brown, finansministern, har ställt upp en formel för att rädda det ambitiösa borgerskapet kvar i de offentliga välfärdssystemen: ”Progressiv universalism”. Abstraktionen kan enklast översättas så att maximalt antal ska vara knutna till allmän sjukvård, skola, omsorg och så vidare, men att det kan tas ut vissa avgifter för att finansiera systemen och utjämna mellan olika inkomstskikt.
Browns reformer beror inte på att han vill skära ned i välfärden. När han presenterade den kommande budgeten fanns utrymme för ökat stöd till skola och vård. Brown måste låna rekordbelopp för att finansiera den kommande budgeten och Valutafonden varnar följaktligen. Brown ställer en viktig principiell fråga: avgiftsfria universitet eller kamp mot den omfattande barnfattigdomen?
Finansministern lovar kraftiga skatterabatter till fattiga barnfamiljer och utbyggnad av den skandalöst försummade barnomsorgen. Det beror nog inte på att han nyligen själv blivit pappa för första gången. Brown, skotsk presbytarian och mångårig aktivist inom arbetarrörelsen, företräder klassisk jämlikhetsideologi. Han blir därmed en utmärkt efterträdare till Tony Blair.