Klassamhället är det stora hotet mot bildning
Katrine Kielos beskrev i en text på den här sidan vår tids nymoderata banalitet, där statsministern vräker sig med dåliga deckare och medelklassens enda kulturkonsumtion är TV4 och Maria Wern-krim på någon thailändsk badstrand. Tjoflöjt!
Men alla har inte råd att åka till Thailand, ofta samma människor som inte läser alls. 41 procent av de svenska LO-arbetarna har inte läst någon bok det senaste året, enligt SCB:s siffror.
Och det är LO-arbetarnas barn som blir allt sämre på att läsa.
I höstas kom forskningsantologin ”Läsarnas marknad, marknadens läsare”. Där refereras undersökningar som visar att läsförmågan i Sverige sjunker, närmast unikt för ett EU-land.
15-åringars läsförmåga har gått ner på tio år och de socioekonomiska faktorerna spelar allt större roll för hur bra man är på att läsa.
Det är då Göran Hägglund (KD) lanserar ett förslag för att svensk skola ska upprätta en klassikerlista med kultur som alla elever ska ha tagit del av innan de lämnar skolan.
Hägglund väljer – i stället för att tala om ett Sverige där klassklyftorna ökar och där barn inte läser är en avspegling av det samhället – att placera problemen i skolan.
Men i sak är det ingen dum idé. Jag minns hur jag och min högstadieklass tvingades läsa Johnson, Martinsson, Fridegård på svensklektionerna under 90-talets slut och jag tror att det gjorde oss till bättre människor.
I essän ”Bildning – mellan frihet och disciplin” beskriver Rasmus Landström hur bildningen i den tidiga arbetarrörelsens händer var ett vapen i folkets händer.
En bildad arbetare var sitt eget uppror mot klassamhället. När Arbetarnas bildningsförbund, ABF, bildades 1912 var tanken ett lärande byggt på lust och nyfikenhet. När arbetarna växte som människor skulle klassamhället sakta dö bort.
Jag inbillar mig att just det inte är Hägglunds syfte.
I en idealbild handlar bildning i en borgerlig kultursyn om fostran och om tukt. För en socialist handlar bildning om makt, om frigörelse.
I dag är bokläsandet och läsförståelsen som lägst bland pojkar och unga män. Pojken är förloraren i det moderna kunskapssamhället, säger Gunilla Molloy, docent i svenska med didaktisk inriktning.
Hon anser att det inte är skolans fel att pojkar inte vill läsa skönlitteratur. Det beror på ett samhälle som upprätthåller genusstrukturer och där bokläsandet ses som feminint.
”Skolan har uppdraget att fostra demokratiska medborgare, men det måste ske i samspel med samhället utanför skolan”, har hon skrivit i DN.
Stefan Löfven talar också om bildning, eller tja läsning. Han och S vill satsa flera miljarder för att alla småskolebarn ska kunna läsa innan de går ur första klass.
När Löfven var ordförande för IF Metall uppmuntrade han sina medlemmar att läsa, bland annat genom projektet ”Läs för mig, pappa!” – som syftar till att få manliga LO-medlemmar att läsa mer för sina barn.
Tillsammans med Hägglunds klassikerlista kanske Löfvens läsförståelsesatsning kan bidra till en analys av vad som i dag är det verkliga hotet mot bildningen: klassamhället och patriarkatet.