Hoppfull vrede mot S-migrationspolitik
Har S någonsin varit duvor i migrationspolitiken?
Valrörelsetid är också valkompasstid.
Inför Europaparlamentsvalet dök de upp överallt, och inför riksdagsvalet lär vi se dem igen. Ni vet, enkäterna där vi väljare kan besvara frågor om ditt och datt och få ett ganska bra hum om vilket parti vi bör rösta på.
Det där kan bli jobbigt, både för väljare och för partier. Helt plötsligt får man ju se, svart på vitt, vad partierna egentligen tycker.
Riktigt jobbigt blev det för Socialdemokraterna när de svarade på frågor om migrationspolitik i en SVT-enkät.
Bland annat sa S att det var ett ganska dåligt förslag att människor lättare ska kunna invandra till Sverige.
Efter massiv kritik, på bland annat sociala medier, ändrade S sina svar.
– Där ville vi förtydliga vad vi faktiskt menar, sa Tora Heckscher, pressekreterare på Socialdemokraterna, till SVT.
Varför blev folk – däribland undertecknad – så arga?
Kanske därför att vår bild av S inte alltid överensstämmer med verkligheten. Vi vill att S ska ha vara öppna, humana – därför att de borde vara det.
Men har S någonsin varit några duvor i migrationspolitiken?
Inte var de det när S-regeringen 1987 tillät polisen att leta efter flyktingar i Alsike kloster. Inte var de det när samma regering 1989 tog ett utvisningsbeslut mot en tvåårig handikappad flicka (som efter massiva protester ändå fick stanna).
Och de var det verkligen inte när riksdagen sa nej till amnesti för apatiska flyktingbarn och förra migrationsministern Barbro Holmberg (S) sa att det varit en ”humanitär katastrof” om barnen fått stanna.
Jag får leta för att hitta stunder i socialdemokratins migrationspolitiska historia under min livstid som gör mig riktigt stolt.
Innerst inne vet jag och andra S-sympatisörer om det. Vi vet att Socialdemokraterna ihop med Moderaterna agerar spärr mot en liberaliserad migrationspolitik.
Även öppna Moderatväljare vet om det. De har sannerligen inte mycket att vara stolta över hos ett parti som den här mandatperioden gett oss fler tvångsutvisningar, Reva och flyktingjakt.
Vi vet, men vi skäms. Vi håller tyst ibland, protesterar högljutt ibland och vissa av oss kanske tänker att det går att förändra inifrån.
Hittills har det väl gått så där.
M och S är fortfarande en vägspärr, den axel på vilken svensk invandrings- och flyktingpolitik vilat i årtionden.
Om det kommer att förändras om det blir regeringsskifte i höst? Jag vet inte. Men kanske finns det hopp, ändå.
Raseriet mot Socialdemokraternas raka svar, och att de faktiskt ändrade sig, visar att partiet kanske inte är helt lomhört längre.
Nu måste det få effekt på den faktiska politiken också.
I ett läge när Syrien brinner och människor kalkylerar med att de kan drunkna för att ta sig till Europa måste helt enkelt den socialdemokratiska migrationspolitiken bli så öppen, human och progressiv som vi önskar oss.