Fortfarande ingen kvinnlig statsminister
Sverige får skämmas inför grannländerna
Fyra av fem statministrar i Norden är kvinnor, Stefan Löfven (S) är alltså ensam man på posten just nu. En jämställd representation, eller bristen på den, i maktens centrum är ett signalvärde om vad som är viktigt på riktigt och vem som egentligen bestämmer, av lång tradition ofta en man. Fortfarande bedöms kvinnliga politiker istället utifrån utseende, det kan inte minst Ebba Busch (KD) och Annika Strandhäll (S) vittna om.
Två försök
Två svenska kvinnor har försökt och velat bli statsminister; Mona Sahlin (S) var nära innan S förlorade valet 2010 och Anna Kinberg Batra (M) fick inte ens möjlighet att prövas i valet 2014 utan tvingades avgå redan 2017. Fem av åtta riksdagspartier har idag kvinnliga partiledare och det spelar roll i rådande patriarkala strukturer. Men det är högst tveksamt om någon av Annie Lööf (C), Ebba Busch, Nooshi Dadgostar (V), Märta Stenevi (MP) eller Nyamko Sabuni (L) får chansen 2022. Istället står det mellan kombattanterna Stefan Löfven och Ulf Kristersson (M).
Förlorar S valet kan vi räkna med att Stefan Löfven ganska kort efter aviserar sin avgång. 2022 fyller han 65 år och kan med gott samvete lämna efter tio år med större delen av tiden som statsminister. Vägen har varit skakig, men Löfven har med trygg hand och stor förhandlingsvana lotsat landet genom en flyktingkris, terrorattack, pandemi och flera regeringskriser.
Maktkamp
I juni märktes tydligt vem som tog plats i media under regeringskrisen. Mikael Damberg (S) syntes överallt och kommenterade saker som vanligtvis hör hemma hos den yttersta toppen. Löfven har meddelat att han sitter kvar under och efter valet 2022, men det är inte konstigt att positioneringen och striden om nästa partiledare redan är igång.
I höst fastställer partierna sina vallistor till riksdag, kommuner och regioner. Även det en maktkamp om platserna som är nog så avslöjande när det handlar om mäns och kvinnors olika förutsättningar. KD är sämst med 27 procent kvinnor i sin riksdagsgrupp, tätt följt av SD med 29 procent.
Forskning visar att alla vinner på jämställdhet. Alla riksdagspartier har därför ett ansvar för en mer jämställd representation och för att Sverige till slut kan få en kvinnlig statsminister efter valet 2026.
Klarar våra nordiska grannar av det, varav Norge redan 1981, kan vi.