Ja! Precis så yvig är kvinnorörelsen
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-08-15
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Min mamma har varit i stan. Sent omsider kom jag då iväg till utställningen ”Konstfeminism” på Liljevalchs. Efteråt satt både mamma och jag utpumpade över vårt kaffe. Det var som att hela kvinnorörelsen, hela dess kamp, hade ramlat över oss.
Över 100 konstnärer som är eller har varit verksamma i Sverige, från 1970-talet och framåt, ställs ut. Det är målningar, fotografier, textilkonst, installationer och skulpturer huller om buller. Som skildrar och kritiserar allt från våldtäkter till dubbelarbete till könsroller. Det är underbart och förfärligt på samma gång.
Starkast var fotografierna av våldtagna kvinnor inslängda i buskage. Jag borde ha stannat och tittat men jag orkade bara inte, det blev för obehagligt. Mest provocerande för manssamhället var närbilderna på kvinnliga kön i sexuell njutning. Mycket porriga, men så långt från mainstreamporren man kan komma.
Jag fastnade för videokonsten. Catti ”Miss Universum” Brandelius går omkring hemma med en bebis på armen och river av rockdängan ”Fertilize”: ”I need a man / I need him quick / I need his sperms / I need his dick / Come on honey fertilize”.
Lisa Strömbeck ställer ut videon ”Lady in red” från 1996. Medan Chris De Burgh sätter kvinnan på piedestal i den smörigaste låten någonsin, får vi se en kvinna i en lägenhet, klädd i röd sliten trikåklänning, som städar för brinnande livet. Hon dammsuger, dammar mattor, skurar toan, rensar kylen, vädrar, skurar köksgolvet, tvättar fönstren och rensar balkongblommorna ända in i evigheten.
Kvinnan i rött har aldrig varit mer vardaglig – eller mer provocerande.
Den queerfeministiska konsten visar hur kontroversiellt och befriande det blir när vi tar våra bilder av könen och vänder på dem. Fotografen Elisabeth Ohlson Wallins ”Könskrigare” är lika starka som alltid.
”Konstfeminism” har kritiserats för sin ambition att samla den feministiska konsten under ett tak. Ska inte kvinnor kunna ta lika stor plats i de ordinarie utställningarna som männen? Jag förstår den tanken. Konsten ser ofta på sig själv med manlig blick. Den ser bara männen och diskriminerar kvinnorna, även när de tillhör de allra största konstnärerna.
Ändå kan jag inte sälla mig till kritikerna. ”Konstfeminism” är en lysande bild av kvinnorörelsen och könsorättvisorna i all sin spretande yvighet. Det här har vi kvar att lösa! Och det här! Feminismen kan egentligen inte samlas under ett tak, den är alldeles för mångfacetterad. Så lyder budskapet från ”Konstfeminism”.
Ta en stark kaffe efteråt. Jag lovar, du kommer att behöva det. Medan tankarna myllrar i huvudet.