Vi bygger något förskräckligt nu
Ah! Visa lite medmänsklighet, skriker den cyklande mamman.
Vid ett övergångsställe precis vid Brommaplan i västra Stockholm har allt kollapsat.
Mamman ser sina cyklande barn nästan bli massakrerade av Västerorts framflygande cyklister – en del i tajta kroppsstrumpor, några i kostym, andra i jeans. Alla män.
Alla vill de fram till sina kontorsjobb i Stockholms innerstad och skapa tillväxt.
Mycket ser man i storstädernas cykeltrafik, men medmänsklighet är en bristvara. Det gäller å andra sidan för all trafik, men kanske allra mest cykel- och biltrafiken.
Konstigt, egentligen.
Ur någon sorts idépolitiskt perspektiv får en människa på cykel och en människa i en bil uppleva hur världen krymper, hur geografin och överblicken vidgas. Med en cykel – eller en bil – kan man resa oberoende av tidtabeller. Man är fri.
Borde inte det göra oss till bättre medmänniskor?
I somras sände Sveriges Radio serien ”Cykla i P1”, ett reportageprogram om hur cykeln används och av vem.
Den sentimentalt lagde blir lätt rörd när 83-åriga Gerd Persson från Knislinge berättar om 1930-talets drömmar om cykeln – hur man kunde ta sig långa sträckor, åka på dans och på cykelsemester.
Med cykeln kunde man göra något som bara de övre klasserna kunnat ta för givet.
Det samma får sägas gälla när bilen gjorde sitt intåg på 1950-talet. Världen öppnades.
Nog lever den drömmen än.
Tills man fastnar i en bilkö, kväljs av bensinångorna och dödar miljön. Tills man får se sina barn nästan bli överkörda av en mellanchef i snabba solglasögon.
Och kanske hänger också de upplevelserna ihop.
I en essä i tidningen ETC beskriver journalisten Erik Wiklund hur man under rekordåren började bygga de svenska städerna för bilens skull. Bilsamhället föddes, motorvägslandskapen växte fram. Per Landin argumenterar i en skrift om bilsamhället för att om vi väljer att bygga staden för bilens skull kommer vi att få mer bilism. Staden vi bygger formar vårt beteende.
I dag vill Stockholms politiker bygga en cykelstad – säger man.
I huvudstaden passerade i maj drygt 990 000 cyklar förbi de kommunala mätstationerna. Det är 30 000 fler på ett år.
Med ena handen vill politikerna bygga ett tiotal cykelbanor. Med den andra bygger man en ny motorvägsförbindelse för 30 miljarder i ett kulturskyddat område: Förbifart Stockholm.
Det är trångt på bilvägarna, det är trångt på cykelbanorna.
På Brommaplan har mamman och barnen precis kommit över vägen. På övergångsstället blir de nästan överkörda av en stadsjeep. Föraren ska förstås in till sitt jobb i Stockholms innerstad.
Det kanske inte alls handlar om trafiken.
Om staden vi bygger formar vårt beteende så bygger vi något förskräckligt.