Psykiskt sjuka är också medborgare
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-11-18
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Man kan bli galen på psykvården. Sängplatserna i den slutna psykiatrin har blivit färre samtidigt som den utlovade utbyggnaden av öppenvården har uteblivit. Psykvården har fått bära betydligt tyngre besparingar än andra vårdformer, samtidigt som många landsting och kommuner struntar i att samverka. Människor som behöver genomtänkt stöd får nöja sig med pillerkartor.
Då kan man lockas att söka enkla lösningar a la ordning och reda: ”Låt staten ta hand om alltihop! Allt ordnar sig om bara sjukvårdsministern själv bestämmer vilken vård som ska ges och hur mycket den ska kosta.”
Visst, psykvården behöver mer pengar. Men på ett seminarium om samordningen av psykvården, arrangerat av regeringens psykiatrisamordnare Anders Milton, blir det tydligt att en helt igenom statlig modell inte skulle lösa någonting.
Det är ju människor psykvården har att göra med. Psykiskt sjuka som liksom alla andra har ett helt liv – men kanske inte de allra bästa förutsättningarna att leva det. Vården måste se hela människan: hon som inte bara behöver terapi och mediciner utan också en bostad och ett jobb.
Då räcker det inte med psykiatriker. Lika viktigt är närvarande socialarbetare, kuratorer och arbetsterapeuter – som samarbetar med psykiatrin med patientens bästa för ögonen. Alla yrkesgrupperna finns i landstingen och kommunerna, inte i staten.
”Jag vill tala om en sak för alla här på seminariet. Socialtjänsten är ingen pysselverksamhet eller något dagis för vuxna. Jag är livrädd för att låta psykiatrin ta hand om hela människan. Psykiskt sjuka är medborgare”, säger Beatrice Toll från Göteborgs psykosociala enhet.
Sjukvårdsminister Ylva Johansson förstår det. Hon talar om faran med att utmåla psykiskt sjuka som våldsverkare som allihop borde stängas in i en svart box av psykiatri.
”Om man talar om psykiskt sjuka som DOM som ska placeras någon annanstans, hos någon annan, ser man varken differensen mellan de psykiskt sjuka eller att de med rätt stöd kan leva ett bra liv”, säger hon.
Behovet av samarbete mellan kommunerna och landstigen innebär inte att staten går fri från ansvar. Anders Milton har konstaterat att staten behöver satsa 7,5 miljarder kronor under åtta år för att få psykiatrin på fötter – pengar som måste villkoras med att landstingen och kommunerna också skjuter till resurser.
Flera av seminariedeltagarna efterlyser mer allmänna politiska insatser från regeringen när det gäller de psykiskt sjukas vardag: många lever väldigt fattigt och helt utan sysselsättning. Frånvaron av jobb och pengar försvårar rehabiliteringen, återkomsten till ett bra liv.
Uppgiften för politikerna är glasklar. Kommunerna, landstingen och staten måste tillsammans bygga en psykvård som ser hela människan. Psykiskt sjuka måste behandlas med samma respekt som kroppsligt sjuka.
Det borde vara självklarheter i ett modernt välfärdssamhälle som vårt. Ändå är det fortfarande långt dit.