Minister måste ha klimattumme tryckt mot ögat
Om 29 år – 2045 – ska de svenska nettoutsläppen av växthusgaser vara borta. På vägen finns etappmål att nå, 2030 och 2040. Det skriver den parlamentariska Miljörådsberedningen i det slutbetänkande som presenterades i dag. Beredningen har inte bara ett namn som doftar gångna tider och en annan politisk kultur. I dagens politik representerar den något så ovanligt som ett försök att bygga långsiktighet och stabilitet.
Beslut som påverkar vardagen
Miljön och klimatet är de frågor vi oroar oss mest för, verkliga ödes- och överlevnadsfrågor. Men målen ska förverkligas i vardagliga beslut som påverkar människors vardag. Med regeringsombildningen ändrade Stefan Löfven regeringens miljöarbete. Klimatfrågorna bröts ut och flyttades från miljödepartementet till UD. Till stor del handlade det om att Isabella Lövin behövde en tyngre portfölj. Samtidigt skulle nog ommöbleringen befria klimatfrågan från vardagens miljöpolitik, från hotade lavar, rasande lökodlare och dubbförbud i innerstaden.
Klimatfrågan har en annan tyngd. Men det betyder inte att oenigheten blir mindre när målen ska förverkligas. Det visar inte minst reaktionerna på dagens rätt självklara antydan om nya avgifter på bilresor. Det är dock knappast på utrikesdepartementet konflikterna kommer att utspela sig.
De verkliga klimatministrarna
Sveriges verkliga klimatministrar heter Damberg, Johansson, Eriksson och kanske Bucht. Det är ju näringspolitiken, infrastrukturen, bostäderna och jordbruket som avgör vilka mål vi kan nå. Regeringen behöver en minister som håller en klimattumme i ögat på de
andra. Men Sverige behöver inte ett statsråd för trädplantering i öknen, en Vi-skogsminister, som åker runt i världen och fixar andra länders klimatpolitik. Vi behöver förstås ett internationellt arbete. Sverige måste vara med på internationella konferenser, i EU och i andra sammanhang. Och vi måste stödja miljöarbetet på andra håll i världen. Men det kan aldrig ersätta åtgärder här hemma.