Det bubblar i Pajala igen
Tornedalen har åter drabbats av en försiktig gruvfeber. Pajalas kommunalråd, vänsterpartisten Anna Kumpula Koster, säger till Sveriges Radio att det “bubblar i kroppen”.
Förklaringen är förstås att konkursförvaltaren för den havererade gruvan i Kaunisvaara och ägarna till företaget Abecede är överens om en försäljning av hela gruvan. I bästa fall betyder det att brytningen kan vara i gång om ett år.
Arbetsförmedlingen i Pajala förbereder sig för att så längt som möjligt kunna matcha behovet av arbetskraft. Bolagets företrädare har talat om över 300 jobb. I Tornedalen är det enormt.
Ny chans för gruvan
Gruvan utanför Pajala får en ny chans därför att priset på järnmalm nu åter är på väg upp från de senaste årens bottennivå. När ekonomin växer och människor i länder som Kina och Indien eller i Sverige kan efterfråga nya bostäder, nya bilar och nya kylskåp, behövs det stål. Och en del av det stålet kan göras av malm från Tornedalen.
Kaunisvaara monteras inte ner därför att finansiärerna bakom Abecede ser en möjlighet till en bra affär. På kuppen öppnas en möjlighet att undvika den kapitalförstöring en nedläggning av gruvan skulle innebära, och att skapa arbeten och framtid för människor i Pajala.
Klart det bubblar
Det är klart att det bubblar i kommunalrådet Kumpula Koster. Det finns alla skäl att hoppas att projektet ska lyckas. Skadeglädjen hos delar av svensk borgerlighet efter konkursen 2014 är omöjlig att förstå.
Samtidigt finns det förstås anledning att dra lärdomar av Kaunisvaaragruvans historia. Vid konkursen för knappt tre år sedan fattades det ofattbara 14 miljarder. 500 jobb försvann och framtiden för många människor i Pajala slogs i spillror.
Gruvföretaget klarade inte prisraset på malm. Det kunde inte heller finansiera de väldiga investeringarna som behövs innan malmbrytning börjar betala sig, och det fanns ingen effektiv lösning på gruvans transportbehov.
Permanente effekter
Gruvor får dessutom permanenta effekter för den lokala miljön, som någon måste ta ansvar för.
Allt det där talar för behovet av långsiktighet. Det gör också alla de samhällsinvesteringar som krävs för att en tung industriproduktion som en järnmalmsgruva ska kunna fungera. Människor som arbetar behöver bostäder, deras barn behöver skolor och det måste finnas service i vardagen.
Kan finansiärerna bakom Abecede vara så långsiktiga? Låt oss hoppas det. Är det i längden rimligt att ansvaret för våra att ta tillvara ändliga naturtillgångar som malmen i Tornedalen ska ligga en grupp kapitalstraka privatpersoner? Nej, det är det förstås inte.
Att gruvan utanför Pajala förhoppningsvis nu får en ny chans är egentligen en påminnelse om att Sverige behöver en ny gruvpolitik, där staten och samhället har en mycket mer aktiv roll.